housewife

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag skulle lätt bli världens bästa hemmafru!

Jag kan inte säga nej.

Jag förlåter dig för allt om du har nåt att bekänna
Reser du din väg, då kan du be mig vänta
Om det uppstår nåt problem, säg till så kan
jag hjälpa
Jag gör allt för dig, det kommer aldrig att förändras

För jag kan inte säga nej
Det går inte när du rör vid mig
Inte när du rör vid mig

Jag ljuger för din skull, om du har nånting att dölja
Henne eller mig, du behöver inte välja
Jag sliter ut min själ, jag offrar mina drömmar
Jag ger dig allt jag har, om det är nåt du önskar

För jag kan inte säga nej
Det går inte när du rör vid mig
Jag kan inte säga nej
Det går inte när du rör vid mig
(Inte när du rör vid mig, då kan jag inte säga nej)

Vad som helst för dig
(Inte när du rör vid mig, då kan jag inte säga nej)
Vad som helst så säg
(Inte när du rör vid mig)
Vad som helst för dig

För jag kan...

Gör allt för dig
Jag gör vad som helst

Peppa mig!

Jag är så jäkla taggad! För allt!
För fredagen! För lördagen! För Body Jamen som jag tar över fr.o.m. nästa vecka! För julafton! För Thailand! För Full Moon! För chill! För buckets, dykning, thai-boxning och öl! För nästa danstermin! För livet.

Men var fan är pluggmotivationen? Var är viljan? Come back to me! Jag ska ju bli världens superkiropraktor! Come on, come on, come on!

Funky Tant 09

http://www.youtube.com/watch?v=2EWl_INAFGA

YESS!!

Förvånade och överträffade mig själv i ett och samma telefonsamtal.

Nu vet jag lite mer om mig själv - det gör mig lycklig.


Någonting som gör mig olycklig just nu är min skol-svacka. Peppa mig. Peppa, peppa, peppa!

Jag kan gå hur långt som helst.

Jag behöver rensa tankarna. Långprommis någon?

Varför ska det vara så svårt att veta hur man ska gå tillväga för att det ska blir så bra som möjligt? Varför kan jag inte bara svara "ja jag vill" eller "nej jag vill inte". Var kommer min rädsla för att 1+1=2? Varför tillåter jag inte mig själv att bli kär? Varför är jag så rädd för att göra mig själv eller någon annan illa?

Jag har insett att jag varje gång jag skriver en känslofull text, fyller den med frågor som jag inte kan besvara. Jag tror att det är för att jag inte känner mig själv tillräckligt och därför inte litar på att jag tar rätt beslut. Jag är rädd för att jag ska förlora vänner och förtroende från folk runt omkring om jag tar ett felaktigt beslut. Jag är rädd att jag ska ångra mig. Jag är rädd för att jag ska göra någon illa. Det här är dock rena hypoteser och ingenting jag kan dra en slutsats om.

Det värsta är att jag tror att jag endast kommer hitta mig själv, ensam. Vad händer då om det inte stämmer? Kommer jag ge upp eller kommer jag helt enkelt aldrig hitta mig själv?

Det här är inte en text om hur fel livet är. Mitt liv är jäkligt roligt och gött nu för tiden. Jag älskar det jag gör och jag är uppskattad från många olika håll. Jag har utstakade målstolpar för att kunna ta mig fram genom livet. Det går jäkligt bra just nu. Med skolan. Med livet. Allt. Jag är aldrig nöjd men jag är riktigt, riktigt nära.
Vad jag behöver? Fart och fläkt! Storm! Att bli tagen med vinden! Att förbättras! Vem/vilka ska ge mig det? Hur ska jag kunna bli en bättre människa om jag själv inte vet vem/vilka jag har som stöttepelare?

Ge mig inga ultimatum. Det är alla dessa ultimatum som ibland gör mig till den människa jag försöker undvika att vara. Hjälp mig. Jag är en bra människa. Jag har ett stort hjärta och mycket energi. Jag kan gå hur långt som helst.


Hur. Långt. Som. Helst.

jul jul strålande jul

Nu är det mindre än tre veckor kvar till dess att jag och Maggan åker till Thailand och nästan bara två veckor kvar till julafton. Alla barngrupper har nu uppehåll och jag vet därför inte vad jag ska göra av mig själv, haha. Illa men mycket sant. Nu har jag för mycket tid över. Jag vill mysa och njuta av rugget. Tro det eller ej - jag har lärt mig att se positivt på det dåliga vädret. Jag menar, hur mysigt är det inte att äta frukost med tända ljus? :)

Jag längtar till Thailand och den otroligt planlösa vardagen som väntar på mig (oss) där. Jag längtar till nyår med alla 30000 andra människor på Haad Rin Beach. Jag längtar till chillet på hotellet. Jag längtar efter det ständiga saltsuget. Jag längtar efter solen och stranden. Jag längtar efter Fizz Bar och goda Pina Coladas. Jag längtar eftre Lotus Bar och en Chang. Efter Little Home och deras Phad Thai. Jag längtar efter att få leka med döden på mopparna på Koh Pha Ngan. Framför allt så längtar jag till dykningen. Det ska bli så härligt att få vara under vattenytan igen. Och att göra det här med Magda? Det blir grymt!

Just nu är jag glad. Det är bara en sak som verkligen tynger mig. Jag är så jäkla skoltrött. Om jag vågade så hade jag brutit nu och kommit tillbaka om ett år men det är inte så enkelt. Så jag kämpar vidare. Snart kommer nog en ny topp. Jag hoppas att resan gör susen för suget. 2009 has been busy.

Det är lite roligt det här med julen tycker jag. I år har jag valt att vara vuxen på riktigt. Jag är med och kör julklapps-spelet istället för att öppna en massa julklappar från alla farmödrar och så. Jag tar med en del av julmaten (eller, julgodiset såklart!). Jag vill inte sitta och öppna presenter i år. Och det är inte för att jag inte önskar mig någonting utan för att jag känner att julen är barnens högtid och jag har aldrig känt mig mer vuxen än nu (haha men det är helt beroende på vilket plan man diskuterar... ;)) Och sen så vill jag inte att de lägger ner pengar och tid på mig, när det finns små som uppskattar den gesten mycket mer än vad jag gör.

Vad jag önskar mig i julklapp? En ny kamera. Ved jag behöver/vill ha men inte unnar mig? Puderborste. Bronzing-puder från M.A.C. Vit eyeliner. Ett par hela converse (haha!). Nya kläder. Smycken. Fat det där är ju lyxproblem. Jag åker ju till Thailand. :)

:D :D :D

Betalat och klart:

Train: Bangkok-Surratthani 28-29 dec -Yep!

Koh Phangan (Beck's resort, Had Yao) 29 dec-2 jan - Yep!

Koh Tao (Pree Wah, Sairee Village) 2 jan-16 jan - Yep!

Koh tao: 10 Fundives (Emelie), Big Blue -Yep!

Flight: Koh Samui-Bangkok 21 jan - Yep!

Men vad fan ska vi göra 16-21 jan?

Nu är det inte långt kvar!

K*K

.....

E: Fan - jag vill ha kuk!

E: Ja visst är det så. Ibland vill man ju bara ha kuk! Och någon som ligger på en!

E: Vi får köpa en strap on så att vi kan hjälpa varandra vid... nödsituationer! Haha!

E: Men det går ju inte. Du är ju tjej. Och har bröst! Och inte är de håriga heller!

.....

E: Han får gärna klä av sig.... Ge mig lite kuk... och sen klä på sig igen. Eller, jag tänkte först säga att han kan få klä av sig så att jag bara kan titta lite på honom. Jag menar, jag skulle njuta av att bara se honom naken. Grr!

E: Ja och förresten kan man ju inte låta bra kuk gå fördärvad!

.....

HAHAHA VI FÖRSTÅR VARANDRA.

Det går bra nu.

Livet rullar på. Jag är tillbaka (for now) på den ljusa sidan. Lusten att skriva kommer tillbaka samtidigt som tiden till det försvinner. Jag har så mycket på hjärtat men nästan ingenting av det hamnar här. Jag vet inte vilka som läser. Om någon annan än Emma läser. Därför håller jag det mesta till mig själv. Ibland undrar jag varför jag fortsätter att skriva här. Mest är det nog en vana. En annan faktor kan vara att jag inte vill stänga ner bloggen. Det är mycket gammalt som finns här. Mycket minnen och mycket, många och starka känslor.

Jag åker till Thailand om en dryg månad. Jag har fortfarande cellulitpanik men gör ingenting åt det. Jag vill inte "banta". Jag vill inte bry mig. Jag vill vara nöjd!

Hur gör man för att gå upp på morgonen och med inlevelse lyckas berätta för sin spegelbild att den är vacker? Skulle det hjälpa mig? Eller behöver jag höra någon annan säga det? Jag har funderat över om det finns någon mer bekräftelsekåt människa än jag och mitt svar är tyvärr nej. Säg att jag är vacker och jag blir knäsvag! Våga dock inte äventyra vår relation genom definitioner. Jag vill inte kategoriseras förrän jag är 100% säker.

Kommer man någonsin bli nöjd?

Gillart!

- Passion (för livet, hobbyn, jobbet, hunden)

- Vilja

- Energi och liv (i ögonen, i personligheten)

- Humor (och ett härligt skratt!)

- Intressen (de behöver inte vara samma som mina men de bör ändå finnas där)

- Charm (och känslan för smicker och att flirta)

- Självförtroende och stolthet (utan att det blir för mycket)

- Tro (inte på Gud utan mer tro på sig själv, den goda viljan och livet)

- Mod (i det här fallet snarare mod att ge mig en komplimang än mod att rädda mitt liv)

- Kärlek (till mig, till livet)

(- Snygga armar, stor bringa, brinnande ögon, ett lurigt/busigt leende...)

Detta är min blivande man.

Cellulit-panik!

Jag har alltid älskat att vara naken. Plötsligt i förra veckan så infann sig mitt livs första cellulit-panik. Jag åker till Thailand om en månad.

I slutet av oktober var jag på min första 30-årsfest. Det var svinkul. Lite vuxet sådär i tälten på Stadion, med ett häfte som låg på varje uppdukad plats. Häftet bestod av lite roligt skåne-fakta (killen är Malmöit), ett par härliga texter och en kort beskrivning om varje gäst. Min löd: "Emelie Hedlund dansar sig mellan Nacka, Värmdö och Solna. Enligt säkra källor har dansen satt sina spår, kan knäcka en nöt mellan skinkorna." Det tåls att tillägga att Ola och jag inte känner varandra jättebra. Tack Danne, det värmde lite faktiskt.

Jag har haft en tävling den senaste veckan. Den går ut på att inte äta godis i en vecka. Jag tävlar mot Sebastian som är världens mest lyckligt lottade gottegris. Inte bara är han snygg, utan han kan äta hur mycket godis som helst, jobba som kock och fortfarande stoltsera med sina magrutor. Min cellulit-panik säger att jag borde fortsätta att tävla mot mig själv när den nuvarande tävlingen tar slut på fredag.

Om jag har några celluliter? 1 kanske. Eller? Det fladdrar fortfarande för mycket för min smak.

Jag

Jag önskar att dygnet hade fler timmar. Det är så lätt att hålla sig vaken någon timme extra men däremot otroligt svårt att gå upp utan åtta timmars sömn i bagaget. Lös matematiken själv.

Idag har jag hjälpt Sandra. Vi har dansat neuro techtonic-dansen.

Jag undrar varför jag föddes till just den jag är och hur min omgivning har bidragit till att jag är precis den jag är. Hur blir man jag?

Varför ska jag säga saker utan att tänka igenom dem? Jag menar, det mesta jag slänger ur mig menar jag ju men ibland så förstår ju till och med jag att det hade varit jäkligt mycket klokare att hålla tyst istället. Varför jag så rakt på sak? Varför är jag så engagerad? Var i från kommer mitt duktighetskomplex? Varför vill jag bli kiropraktor? Varför gillar jag att dansa? Varför är jag så jävla känslig? Och varför i jävla helvete är jag samtidigt så sjukt jävla okänslig?

Vem är jag?

Trivs jag i min situation eller säger jag bara att jag gör det för att övertyga mig själv om att allt är okej? Jag måste tänka på saken.

Skärp dig. Du är vuxen och bättre än det här.

I want to poop back and forth forever

Use condom!

Fan vad mycket roligt man hittar när man är hemma och sjuk i flera dagar..... :D

Timo Räisänen

It was so easy that night  Shoulda been strong, yeah I lied  Nobody gets me like you  Could I keep hold of you then  How could I know what you meant  There was nothing to compare too  I know everything changes  All the cities and faces  But I know how I feel about you   There's a mountain between us  But theres one thing I'm sure of  That I know how I feel about you   Can we bring yesterday back around  'cause I know how I feel about you now  I was dumb, I was wrong  I let you down  But I know how I feel about you now   All that it takes, one more chance  Don't let our last kiss be our last  Give me tonight, and I'll show you   I know everything changes,  I don't care where it takes us  'cause I know how I feel about you   Can we bring yesterday back around  'cause I know how I feel about you now  I was dumb, I was wrong  I let you down  But I know how I feel about you now   Not a day passed me by, not a day passed me by  When I don't think about you  And there's no moving on, 'cause I know you're the one  And I can't be without you   Can we bring yesterday back around  'cause I know how I feel about you now  I was dumb, I was wrong  I let you down  But I know how I feel about you now   Can we bring yesterday back around  'cause I know how I feel about you now  I was dumb, I was wrong  I let you down (I let you down)  But I know how I feel about you now   But I know how I feel about you now  Yeah I know how I feel about you now

HAAAAA HAAAAAA HAAAAAAAAAAAA!

we can gp kick it like Judo.

Det är nog inte förrän man förlorar någon som man förstår hur bra personen i fråga är. Sen vill man ju alltid ha det man inte kan få. Är jag ditt exempel? Kan du vara ärlig med mig? Hjälpa mig? Jag vill inte begå ett misstag för att du är dålig på att uttrycka dina känslor. Gör det enkelt för mig. Och för dig. För vår vänskaps skull. Du är en av de bästa människorna jag känner.

Jag är glad...are. Det var mitt mål. Jag är fortfarande på väg uppåt och har en bra bit kvar till "det optimala". Jag trivs. Ibland är det gött att leva.

Jag tror att jag gillar någon och det är ju bra! Jättebra faktiskt! Mitt problem är den där förhållandebiten. Jag vill inte ha något förhållande. Jag vill ha rättigheter och inga skyldigheter. Det låter så sjukt jävla egoistiskt men det är vad jag behöver för att jag ska nå mitt "optimala". Eller det är vad jag tror att jag behöver! Sanningen är nog bara att jag är rädd för att tappa mitt fokus. Att tappa balansen. Jag är rädd att jag aldrig hittar mig själv om jag hittar någon annan först.

Jag är rädd för att förlora en vän om jag väljer dig. Jag är rädd att jag ska göra dig ledsen genom att göra ett val jag inte kan göra. Än.

Så jag gör inga val. Jag tar det som det kommer. Jag går min egen väg till dess att någon markerar ut den för mig och säger att "Hey! I want you!". Först då kanske jag är redo att ta ett sidospår.

Jag gillar sex.

Jag gillar god mat och gott vin.

Jag gillar fest.

Jag gillar humor och skratt.

Jag gillar mitt hektiska liv.

Jag gillar att vara duktig...ast...

Jag gillar det jag redan har.

Det måste gå hand i hand med dig.

Bröst

Alltså. Jag behöver köpa nya underkläder. Eller behöver och behöver, jag vill köpa nya underkläder! T ex en ny BH då vissa av de jag redan har börjar att "tappa formen". Men kan jag göra det? Nä - för jag vet inte vilken bröststorlek jag har. 

Kan någon snälla förklara för mig varför det enda onödiga fett som försvinner från min kropp när jag tränar mycket är det som utgör de små bröst jag redan har? Det försvinner från brösten och från mina vader men rumpan och magen låts liksom bli. Jag är ju redan fyrkantig som ett litet kylskåp (det ligger i släkten och är ett faktum jag vant mig att trivas med) så jag undrar varför de små former jag faktiskt belönats med, är de som måste försvinna när jag är "duktig"?

Då talar jag om mina bröst såklart. Rumpan, den finns där och har liksom "alltid" funnits där. Nu fick jag dock för en vecka sen höra (av en kär kiropraktorstudent som uttryckte sig lite klantigt vid ett seminarium i skolan) att mitt ena rumpveck "hänger" längre ner än det andra ("På min kropp hänger INGENTING!" var mitt svar haha). 

Vad det beror på? Jo, Gluteus Maximus (rumpmuskeln) råkar på ena sidan vara "urkopplad" då jag är för stark i andra muskler belägna runt omkring. Detta innebär att muskeln aktiveras senare än vad den ska och därför inte arbetar lika intensivt som den brukar göra. Det ger en "hypotrofi" (underutveckling/mindre muskel) som på mig främst gäller ena sidan. På andra sidan har jag tydligen en "hypertrofi" av Gluteus Maximus. Förvånad? Nä. 

Jaja, hur som helst! Varför är det bara brösten som försvinner? Hur hårt jag än jobbar så sitter magen där den sitter. Är det liksom meningen att den dag då jag kanske uppnår mina mål om en synligt, riktigt vältränad kropp skall vara en planka? Lite kvinnlighet kan jag väl ändå få behålla!

Dagens I-landsproblem.

wow-känsla

Jag jobbar mig uppåt! Jag tog mig snabbt upp ur den negativa cirkel jag var på väg att dras ner i och jag ser ljuset. Jag ser vad jag har, vem jag är och vad jag kan. Jag måste möta hösten med positiv energi så att jag får ut allt det go'a som hösten kan ge!

Blev bjuden på middag och mys i söndags vilket helt enkelt gav mig lite extra energi. Jag tror eller hoppas inte på någonting utan njuter istället av det jag fick ut i fulla drag. Jag behöver inte ta ett stort steg in i någonting nytt så länge jag får nosa lite på ytan av det när jag väl känner för det. Jag är ensamvargen i flocken. Jag är helt med men gör gärna själv. Jag vill ha närhet men vill klara mig själv - vara själv. Behöver jobba på mig själv.

Jag bara undrar när du tänker sluta vara mitt jobbigaste hjärnspöke.

Stolthet

Jag är stolt över mig själv för att jag undviker den onda cirkeln. Jag undviker att själv hamna i den och jag undviker också att dra ner mina vänner i den. Och det är jag stolt över.

Jag är med om så mycket roligt nu för tiden och jag är helt euforisk under min fokuserade yta; jag har under de senaste veckorna sparkat in ettorna, haft ett par härliga utekvällar med sköna vänner, jobbat upp step-passet igen, tittat på Håkan och därmed varit på Grönan för första gången på säkert 4 år, varit på Super Saturday på Annexet och börjat plugga igen. 

Vad som väntar? Bl.a. tjejkväll och dejt i helgen. Och självklart; Body Jam 50 - release 29/9! Och en hel höst!! En ny höst med mysiga värmeljus, stora sjalar, varma jackor, intressanta kurser, goda latte, goda höstgrytor, grymma barngrupper och goda vänner! Samt veggo-oktober! Ny höst, nya möjligheter! 

Jag funderar på att flytta mitt "bloggande" någon annanstans. Jag vill ha ett space för mig själv som jag kan komma åt vilken dator jag än sitter vid utan att det liknas med en blogg. Jag börjar tröttna på blogg-expansionen och dess utveckling. Det här är inte vad jag vill. Jag vill bara ha mitt space liksom. Mitt space för vädring.

Upp och ner, ner och upp - grisen gal i granens topp.

Det går upp och ner för varje dag, det är jag som skapar min egen onda eller goda cirkel. Jag försöker ge mig själv mer egen-tid - tid att reflektera, vila, skratta. Försöker lämna lite tid öppen så att jag kan vara lite mer spontan. Det går... bra. Ibland.

Jag är i ännu en förändringsfas - en sån som jag älskar hur ont det än gör. Förändringar är för det bättre. Just nu gör det mer ont än gott men jag försöker se på det från en positiv vinkel. Jag vill inte sjunka djupare och vet att det endast är jag själv som kan göra någonting åt min situation. Jag vet att det går över och jag vet hur mycket starkare jag är när jag kommer ur den här krisen. Jag vet bara inte om det verkligen ska behöva vara såhär jobbigt att ta sig vidare? Fem steg framåt och fyra tillbaka. Igen. Och igen. Och igen.
Jag ska lära mig att säga nej. Och jag ska lära mig att ta hjälp. Mitt problem är att jag tycker att allt jag väljer är jäkligt roligt och ofta vill jag inte be om hjälp just därför. Ibland ber jag inte om hjälp för att jag vill vara Fröken Duktig. Och ibland ber jag inte om hjälp för att jag inte litar tillräckligt på den som skulle kunna hjälpa mig. Och vems problem är det då? Mitt!

Skolan är igång, ettorna är insparkade och jag är på flirthumör. Lyckades omedvetet dissa värsta ragget i fredags men vad ska man göra. Le och gå vidare? Tacka för uppmärksamheten? Jo det låter bra. Ge tillbaka mitt självförtroende bara.

Du säger att du vill lösa det här. Att du vill ses och förklara. Att jag alltid är välkommen. Sen rinner det ut i sanden. Alltid. Det är ju därför jag har slutat lägga ner energi på att försöka släppa in dig i mitt liv igen. 

Thailand 27 Dec - 22 Jan

JAG LÄNGTAR!!!

piss

Det är lite knas just nu. Jag är galet ur balans och det känns ibland som att jag skulle kunna ligga ner i en hel vecka utan att resa på mig. Vet egentligen inte vad det är som får mig att känna det jag känner men jag tycker hur som helst att det är jobbigt och jag har svårt att hantera situationen då jag blir så hopplöst hjälplös när jag känner mig det minsta lilla nere.
Och nu är det på riktigt. Det brukar komma sådana här jobbiga perioder innan mina "terminer" sätter igång. Lite ångest över att jag VET att jag kommer ha mycket att göra, att det kommer att vara stressigt och att jag ändå vill vara alla till lags. Att gå in i en "bubbla" någon gång ibland är okej men egentligen (om jag hade klarat mig utan något som helst socialt liv) så hade jag nog gjort ännu bättre ifrån mig, om jag gick in i "bubblan" för att komma ut 12 veckor senare.
Egentligen så tror jag att en "nyckel" skulle kunna vara faktumet att jag behöver lite riktig närhet och bekräftelse. Jag har mina vänner och jag har sex. Jag tror att det är "mellantinget" jag saknar. Någon som tycker att jag är den bästa människan i hela världen och visar mig det.

Är trött på att mina och Emelie's rutiner just nu är så olika. Vi ses inte. Ingen av oss handlar nästan alls. Ingen äter hemma. Ingen orkar städa. Och det sommarjobbet jag har haft under sommaren har bidragit till att jag i perioder har varit en ensam människa. Jag saknar Emelie. Och jag saknar mitt vanliga jag. Det "jag'et" som jag känner och känner mig trygg i.

Saknar mitt jobb, där stress inte är en giltig ursäkt för att vara elak. Inom restaurang är det tydligen okej - och jag hatar det.

Har haft lite halvkassa matvanor de senaste 3 veckorna vilket har bidragit till mer mattänk. Ännu en anledning till att känna mig nere. Jag trodde fan att jag hade lyckats komma över skiten - att jag lyckats jobba bort ät-ångesten.


Fan vilket muntert inlägg....

She's like a fool

"Du som parkerade din bil här - vem fan tror du att du är? Regler är till för ordning och reda men det verkar ju inte gälla dig denna freda'! Se detta som en uppmaning - brottet går förbi med endast en varning (bara för att du har rakat hår, en bringa len och tajta lår)!"

Slutet innan nystarten

Varje gång jag ser att jag har ett missat samtal så får jag dåligt samvete. Det behöver inte ens vara du som har sökt mig men "missat samtal"-ikonen på telefonen får mig att tänka på dig. Du förföljer mig. Jag vill ha distans. Fundera. Förbereda. Och sen agera. Dina SMS för någon vecka sedan drog ur proppen hos mig och nu kan jag kan gråta igen. Vilket får mig att inse att det är dags att agera. NU.

Sanning

Du är så sjukt, äckligt, jävla feg att du får mig att må illa. Jag hatar att jag älskar dig.

En ledig vecka

Jag undrade var mitt liv tog vägen i mitt förra inlägg. Jag hittade det igen och nu är det nästan så att jag längtar tillbaka till alla vuxenpoäng och jobbet, haha! Min första tanke när jag vaknade denna morgon och fortfarande kände mig lite småfull (anar bara vilken baksmälla som kommer slå mig till backen senare idag...) var: "Shit! Fan! Skit! Utgång ikväll igen! Måste jag dricka alkohol idag igen...?" Följande tanke som slog mig var: "Fan vad kul det var igår - det kommer bli minst lika kul ikväll igen! Fan vad peppad jag är!"
Nu har jag varit vaken ett bra tag och baksmällan har i skrivande stund fortfarande ej kommit och tagit mig bakifrån. Fan, jag är mirakelkvinnan!


Nä nu ska det pallra sig till Tanto. NAJS. Och sen blir det Trädgården. Fluff och dans och BARA snygga människor. För så var det förra helgen på samma ställe. Det. DET är najs!


Jag längtar tillbaka till plugget. Jag LÄNGTAR. Det känns så jäkla skönt att det kommer naturligt från hjärtat och att jag inte behöver pressa fram det. Nu ÄR jag säker! :)

2008 vs 2009

"THURSDAY, 17 JULY 2008 - Livet ar en fest
* Strand
* Fest
* Buckets
* Phad Thai
* Dalig musik
* Bra musik
* Sand
* Irlandare
* Buckets
* Engelsman
* Lighthouse
* Motorcykelakande
* Dykning
* Sand
* Buckets
* Sol
* Shopping
* Currys
* Buckets
* Ackelvatten
* Sand"


SATURDAY, 24 JULY 2009 - Dagens inhandlingslista
* Blomjord
* Klorin
* Svart färgtvätt
* Grumme tvättsåpa
* Rotborste (eller, som det stod på skylten på Brisak; "Rotfruktsborste")
* En box vitt

(Övrigt jag kom hem med; två sjalar, ett armband, ett par gladiatorsandaler, godis)



VAD VAR DET SOM HÄNDE? Var tog mitt liv vägen? Haha nu är jag faktiskt rätt så jäkla nöjd att jag spräckte löftet om att inte köpa några fler grejjer till mig själv som jag egentligen inte behöver. Och godiset är mitt pris som jag ska få när jag planterat om basilikan med sked och skrubbat badrumskaklet med Grumme och Rotfruktsborsten (haha).

Sommar 09 forts

Sommaren 2009

King of pop

MJ is dead. Det råder stor världssorg.
Min teori är att han inte pallade trycket. Han var så skuldsatt. Han har haft sitt liv. Och han är en legend som aldrig kommer att dö. Jag tror att han tog sitt liv helt enkelt.

"jag har hört att eftersom han består av 90% plast ska han smältas ned till Lego så kan barnen leka med honom som omväxling....."
Haha rå kommentar, men jäkligt kul!


Gotland var fantastiskt kul och jag längtar redan tillbaka! Lets do it again next year. And the year after that. And the year after that haha. Det var röj, massor med mat och sen ingen mat. Björn Skifs spelades ur högtalarna konstant och jag är fortfarande INTE ett fan av honom. Tyskar. Kärlek. ....Bilen. Moppen! Åh jag längtar tillbaka. Som jag tydligen inför alla talat mycket otydligt om på midsommarnatten; i love you all. Eller typ! Jag tackar Edvard massor.

Fnular....

"Jag tycker om dig." Lite mer specifikt tack. Då kanske jag slipper känna mig så obekväm?
Jag gör tummen upp ändå! Tack och bock. Vi är grymma! Du är grym. Jag är grym. Livet är härligt! Ge mig mer sånt här.
Jag vill ha fart och fläkt! Jag vill känna! Lycka. Ilska. Sorg. Kärlek. Glädje. Saknad. Längtan. Åtrå. Attraktion. Ruset. Jag vill känna ruset! Försöker sätta ord på allt jag känner. Samlar mig och känner... lättnad. Och glädje. Attraktion. Förvirring. Lite ilska (men knappt märkbart).
Total förvirring men ack så härligt det är det här med livet! För vem är jag egentligen? Ny sommar. Nytt jobb. Nya vänner. Nya erfarenheter. Nya möjligheter. Jag ser potential men vet inte vad. Men jag ser!

Hur som helst - det är sommarlov och jag har världen sommar framför mig!
Jag är snygg i håret. Jag är i form. Jag bor i Solna med världens bästa Emelie. Jag är Body Jam-instruktör. Jag har ett nytt jobb. Jag ska till Gotland. Jag lyckades ordna till en toppenbra sommarfest. Min step-klass ligger kvar på schemat hela sommaren. Jag är singel. Jag är sugen. Jag är nöjd. Jag är glad. OCH JAG ÄR PEPPAD!

Sanning

Du är din egen lyckas smed.

baaajs

Jag tycker mycket illa om facebook, haha! Det tar min tid utan att jag ber om det.
Äh jag får väl bara lära mig koppla bort datorn medan jag pluggar. Hur svårt kan det vara egentligen!
.....?

tre, två, ett

Arvid frågade mig igår kväll hur många läsare jag hade på min blogg. Han satt och läste det senaste och väldigt, väldigt långa inlägget jag skrev häromdagen och klagade på att han aldrig skulle orka läsa igenom det då det var så lååååångt. Jag svarade att jag inte visste och att jag inte egentligen undrar heller. "Men vadå, kan man inte kolla upp det på något sätt då?"
Jo det kan jag. Jag kan ta reda på hur många som läser, varifrån de kommer och vilken IP-adress de har. Grejjen är ju bara den att I don't give a damn. Att jag lägger upp det jag skriver på en blogg kan ju kanske tänkas vara lite dumt om meningen med det jag skriver inte är för att så många som möjligt ska läsa det. Men det är så enkelt med en blogg! :) Jag får tag på den var jag än är och jag memorerar mitt liv på ett ställe där jag kan komma åt det, även fast datorn kraschar eller lägenheten brinner ner. Plus att jag inte behöver vara rädd för att någon ska läsa om mina innersta hemligheter för att de råkar hitta min dagbok då det vore väldigt korkat att publicera dem här, haha.


I övrigt så är jag en glad människa just nu. Jag är glad och brottas med den ensamhet och avsaknad av stor familj som jag är så ovan vid. Jag skulle kanske kunna kalla det humörsvängningar eller känslosvall men det ger mig inte rättvisa. Jag har så mycket att vara glad över - så mycket som jag är glad över. Ibland så dalar det såklart. Då är det bara att tänka på det fina jag har igen. Men det är ensamt. Eller, nej, det är snarare tomt. Det är tomt att inte dela soffa med pappa under te-drickandet på kvällarna. Det är tomt att inte duka till minst sex personer på vardagskvällarna. Det är tomt att inte behöva ringa någon som berättar om sin dag eller lyssnar på min idioti för att fly från vardagen för att vardagen nu är så lugn och enkel.
Jag säger inte att det inte är bra. Det är ovant.
Jag saknar redan mina kidz och får en liten klump i magen när jag tänker på att det är 4 månader kvar till dess att jag får träffa dem igen. Har tillsammans med Malin beslutat att jag ska släppa de yngsta boyzen och se hur det fungerar med en ny instruktör. Inte egentligen för att jag vill släppa dem eller för att jag måste, utan för att vi behöver få in fler instruktörer på Body Joy och för att jag själv har gått så många utbildningar och har så mycket erfarenhet att de yngre barnen inte längre är någon utmaning. Jag är rädd för att tröttna mitt i en termin och att därmed inte göra ett bra jobb med barnen.
Lite ångestladdat är det ändå - jag har några av mina stora favoriter i den gruppen. Mina coola men in black.


Har fyra helvetesveckor framför mig nu. Tre tentor på två veckor. Jag inleder den med att bjuda hem saknade vänner på middag ikväll. Och genom att dricka mig fnissig på vin med Emelie och Arvid igår.
Jag lever i en dröm och slår mig själv på fingrarna när jag klagar. Ser fram emot en sommar med bra väder, nytt jobb och nya vänner. Och gamla vänner såklart! :)


"I came to this world with nothing and I leave it with nothing but love - everything else is just borrowed"
Om jag inte letar efter kärleken, kommer den då att hitta mig? Kommer den slå mig i knävecken för att berätta att den är här när det är dags eller är det hela bara en gissningslek som aldrig tar slut? Ska man hela tiden chansa och hoppas på att pricka rätt? När vet man om det är rätt? Hur vet jag att jag inte redan hälsat på den och sen gått vidare för att jag aldrig tillät mig själv att se om jag kunde hitta den?

Jag är alltid så proppfull med känslor som kärlek, glädje, lycka, förvirring, avsky, hat och stolthet. Men kärlek! Jag älskar ju livet! Jag älskar utmaningar! Jag älskar mina vänner! Jag älskar min familj! Jag älskar att dansa! Jag älskar intelligens! Jag älskar solen! Jag älskar så mycket och så lätt - när vet jag när jag har hittat den riktiga kärleken? Hur känner jag skillnaden.
Jag letar inte efter kärlek, jag hoppas att den ska hitta mig some day. Är nöjd där jag är liksom. Det sjuka är att jag ibland funderar över ifall själen bara har en viss mängd kärlek att spendera under en livstid, eller möjligtvis ifall den bara har en viss mängd kärlek att ge på en och samma gång. I bägge fall är jag screwed - jag älskar så mycket. Jag är rädd för att aldrig bli kär. Jag letar ju inte efter mer kärlek eller fler känslor. Så tänk om den aldrig hittar till mig, kärleken?

"Synd att ni inte är flator då - för då hade ju allt varit löst!"

Har haft en bra helg. kanske inte världen bästa men ändå en riktigt bra en. Fredagskvällen började med ett par glas rödvin hos Sandra i Älta och slutade ensamt hemma i min säng efter kl 05 efter ett antal drinkar, en flaska smultronvin, lite småudda men ganska trevliga tyresö-ppl, lite fyllekänslor och en stooooor kaviar-knäckemacka senare. Lördagshumöret var helt enkelt förstört när Alex ringde och väckte mig vid halv 10, haha. Jag mådde så jäkla kasst när jag vaknade trots att jag inte var särskilt full kvällen innan, det var verkligen mycket värre än på väldigt länge! Vet inte om jag ska skylla på blandingen av alkoholsorter eller min stigande ålder haha!
Alla som känner mig väl vet att jag blir ett bakfyllemonster -jag kan bli hur bakis som helst och sen vara det i flera dagar. Att festa på en lördag med föreläsningar på måndagen efter är ett rent skämt! Mina äldre vänner berättar med ångestblandad glädje (eller är det kanske glädjeblandad ångest?) om hur mycket värre det blir med åren. Är det sant så får jag festa järnet nu och sen bli nykterist på heltid vid senast 25 års ålder. Om jag inte ska dö på kuppen liksom. Det skulle ju var kul att hinna göra någonting av den femåriga utbildningen som jag idag har fyra år kvar av.

Men i alla fall... Jag gjorde någonting av lördagen också. :) Grabbarna och Snadisen kom hit och käkade tonfisksallad och äppelpaj med vaniljsås. Inte samtidigt såklart. Var rätt nöjd när de drog vid 23-tiden. Diskade, snackade med Emelie som kom hem och gick sedan och la mig för att sova i typ 12 timmar. Skönt! När jag vaknade i morse så var jag sjuk. Pallrade mig till jobbet ändå och känner mig bättre nu men fortfarande inte bra. Huvudvärk och lite feber. Urk. Skönt att i alla fall ha en anledning till att vara seg och tråkig. Och till att äta Ben&Jerrys, kvarvarande äppelpaj och att sitta stilla och titta på serier och sen inte gå och träna. Är det ångestblandad lycka eller lyckoblandad ångest som följer?

Fick för mig att jag skulle "tävla" på "Katrins Goodie Bag". Gjorde det ganska oseriöst. Man kunde vinna en goodie bag. Kammade tydligen hem "priset" och ska hämta det på någon statoilmack vid Frescati typ imorgon. Intressant. Har inte ens en aning om vad det var för grejjer i den haha! Otur i kärlek - tur i spel?? :)


Frågade Emelie tidigare ikväll om hon är en glad människa. Hon kollade på mig i tre sekunder som att jag var dum i huvudet. Vi kom tillslut fram till att man kan vara en glad människa som har någonting att vara ledsen över. Man kan också vara en ledsen människa som har någonting att vara glad över.
Min fråga är då; om det nu är så att man är en glad människa som inte har någonting speciellt att vara ledsen över, men som ändå känner sig ledsen ibland. Är man en ledsen glad människa eller en glad ledsen människa? Eller är man en glad människa med dåliga dagar?
Jag skulle nog säga mig själv vara en glad människa med dåliga dagar. Just nu är jag en glad, sjuk människa och alltså en glad "ledsen" människa. Eller en människa med någonting att vara "ledsen" över. Faaan, det är krångligt det här med definitioner på känslor och känslomässiga tillstånd.

Jag börjar känna mig lite ensam. Alltså, inte ensam ensam - jag har de mina och jag är aldrig ensam när jag behöver dem. Men lite ensam som i att inte bråka med mina syskon, eller att inte vara förbannad för att päronen inte orkar hämta mig vid bussen för att det är "fint väder" eller "för sent". Eller att inte ringa någon och säga typ "Hey vad gör du? Jag börjar tidigt i morgon och har ingen lust att sova mer än ett par fjuttiga timmar inatt!". Typ, hehe.
Någonting som är crazy med det hela är att jag trivs! Jag trivs med att känna mig lite ensam. Att känna mig sårbar utan att känna mig liten. Att öppna mig för någon annan än mig själv utan att behöva se mina föräldrars oroliga eller förvirrade miner när jag berättar om någonting konstigt/tråkigt/dumt som har hänt mig. Nu växer jag ännu mer i mig själv och jag gör det tillsammans med någon som jag aldrig behöver skämmas inför. Någon som inte dömer mig och någon som oroar sig i rätt stunder. Som ger mig konkreta förslag på lösningar.
Jag trivs med att allting inte är som förut. Med utvecklingen. Utvecklingen och förändringen gör mig rädd och trygg på samma gång. Det är min drog. Kommer jag aldrig att kunna stanna upp?

Jag älskar faktumet att jag har börjat skriva igen. Den här varianten på dagbok är bara en del. Ett tidsfördriv och ett ställe att kasta allt onödigt tänkande på.
Och jag älskar faktumet att det när den här skitmånaden (maj = pain in the ass-skolmånad) är slut är sommarlov. Och nytt jobb. Och nytt sätt att "somra" på. Nya människor att göra det med. Nytt ställe att göra det på.
Wow!

Johan

Tack för att du ringde tidigare ikväll. :)
Jag har saknat dig massor och tänker på dig varje vecka. Bara så att du vet.
Jag vill ha dig i mitt liv. Du är en skatt!


Wow!

Invigning

Nu har jag dansat och på så sätt på riktigt även invigt gräsmattan utanför Kungshamra 82. Där står jag med en iPod i bakfickan, lurar i öronen och markerar rörelserna. Jag dansar inte fullt ut när jag inte behöver, så när jag bara ska memorera (eller snarare se till att jag memorerat allting väl nog) så markerar jag bara rörelserna; flaxar lite med armarna när jag behöver, rullar lite med höfterna och så. Step touch, step touch, step touch... Står hela tiden och snackar med mig själv som om jag hade en grupp framför mig också. Inte pratar, utan snarare mumlar lite fint så där så att man hör att jag säger någonting men inte urskiljer några ord. Fäster blicken på saker som rör sig; cyklar, människor, fönster...
Förstår ni hur creepy mina grannar måste tycka att jag är, haha?

Och varför utsätter jag mina grannar för det här då?
Pengar? För att det är kul? En framtida instruktörskarriär? Nytt jobb? Licens? För mig själv? För att känna mig snygg?
Korrekt! Jag gör det för pengarna, för mitt nya jobb, för en framtida karriär som jag behöver en Body Jam-licens för, för att jag tycker att det är kul som fan och för att det i längden gör mig snygg. För att jag älskar att dansa! :)

Hur bra har man det inte om man kommer hem en onsdag (som normalt kanske inte är världens bästa dag) sent på kvällen efter ett step-pass på Värmdö, till nylagad mat? På bordet var två glas vin upphällda, maten ångade då den nyss tagits ut ugnen och ljusen var tända på bordet. Det är ju nästan så att jag blev tårögd alltså. Fan vad najs det här nya livet är!

Jag börjar vänja mig nu. Vid tomheten och avsaknaden av alla syskon, djur och föräldrar. Börjar tycka att det är skönt att komma hem till lugnet i Solna. Börjar vänja mig vid att Värmdö verkligen ÄÄÄÄR långt bort (det skulle jag aldrig ha erkänt för tre veckor sedan). Och jag älskar det. Jag älskar att vara "vuxen" på riktigt. Att se till att pengarna räcker. Att köpa och laga min egen mat. Att rensa avloppen och skura mina egna golv. Är det sjukt? Kanske. Men jag är nöjd! :)

Det ständigt dåliga samvetet

Jag har svårt att bestämma mig för huruvida jag tycker att det är skönt att sticka ut och springa eller inte. Är nöjd med att jag lyckats ta mig ut för tre rundor de senaste tio dagarna med tanke på allt annat jag haft med dansen och showerna samt det faktum att jag inte tagit ett enda löpsteg de senaste tre åren (bortsett från de två löprundorna i Thailand förra sommaren men de räknas knappt!). Jag är verkligen ingen löparmänniska. Tror jag. Jag väntar på den dagen jag tröttnar för att jag sprungit alla småvägar runt i Bergshamra upp och ner. De säger att Brunnsviken runt är en riktigt härligt löparrunda. Problemet är bara att den är 1,3mil lång. Ja, MIL! Uuh..

Var hemma på Löjvik för första gången sedan dess att jag flyttade igår. Det var mysigt som sjutton men också en besvikelse. Besvikelse över att allt (förutom min stuga) har fortsatt precis som vanligt. Över att syskonen knappt verkar märka att jag har varit borta. Jag vet ju att jag inte jätteofta var hemma förrän sent på kvällarna då jag ofta jobbade eller tränade då, "umgicks med familjen" som Monica E uttryckte det på showen haha, men jag trodde i alla fall att de skulle märka att mina skor inte stod i vägen i hallen, eller att ingen väckte dem kl 5.45 på morgonen för att gå till skolan. Men icke sa nicke. Har jag varit en dålig syster? Jag har ju i alla fall försökt! När jag väl var hemma så försökte jag. Försökte få kontakt, kramas och mysa. Med de som ville. Typ Elias och Saga. Och Jacob när han var i Stockholm.
Vad gäller Hannah däremot så gav jag nästan upp för ett tag sen. När jag i höstas sa att "nu flyttar jag snart, jag vill inte tappa dig, var rädd om relationen med din mamma" så fick jag ett bittert och upprört svar tillbaka. En blandning av dåligt samvete och ilska och uppror. Sen gav jag upp. Jag har sett en stor förändring hos min tidigare väldigt glada syster som alltid ville höra när jag hade någonting att berätta, eller berätta någonting roligt själv. De senaste två månaderna har jag inte hört mycket annat än "aaa", "mm" och "hej". Och igår: "vilken tur att du har flyttat hemifrån då".
Det enda jag tänker är - Vad gjorde jag för fel? Varför är hon så arg på mig?
Vi var ju så nära ett tag. Vi kanske inte berättade de hemligaste detaljerna för varandra men vi hade ju alltid roligt! Vi stod på samma sida i familjetjafsen. Nu vet jag inte på vilken sida du står på, Hannah. Jag saknar dig.

Nu börjar terminen lida mot sitt slut. Funkykidz är över och vi är ett par dagar in i maj. Jag börjar leda Core och Body Jam på Logica (fd VM Data) nu på torsdag. Idag ska jag på "anställningsintervju" på ett ställe där jag redan fått jobb inför sommaren. På onsdag ska jag ha ett nytt step-pass att leverera (vår-tecken!!). Pappa har fyllt år och nu väntar typ resten av släktens maj-födelsedagar. Nästa helg är det både brännboll och vårfest (samt tre veckor kvar till sommarfest). Tre tentor på tre veckor och arton fester för att fria detta (typ, haha). Och när allt detta är över - då har jag gått klart mitt första år på SKHS. Då är det inte lång tid kvar till dess att jag fyller tjugo år (vilket tidigare varit en dag jag längtat sjukt mycket efter men nu känns så jäkla B, haha). Då har jag tre månaders uppehåll från skola och plugg. Planen var ju också att man skulle vara fit som faaan för beach 09 men det gick som vanligt i stöpet. Ni får helt enkelt stå ut med mig som jag är.


Det ständigt dåliga samvetet. Är inte det så typiskt svenskt? Varför inte bara säga att "det ÄR faktiskt dig det är fel på. Inte mig. Jag har gjort allt enligt boken." när man känner så? Varför hålla på och vrida det och skylla på sig själv hela tiden? Det gör mig galen. Jag lägger ofta skulden på mig själv. Vad det gäller mamma t.ex, eller när något barn hoppar av Funkykidz. Det skulle ju ha varit så mycket lättare om jag bara sa att barnet i fråga inte passade för konceptet. Eller att det faktiskt var mamma som var dum och inte jag som gav henne rätten att kasta skit över mig. Eller att Hannah faktiskt har förändrats och inte jag som gjort någonting som ger henne rätten att helt plötsligt behandla mig som om jag inte var familj.
Men man ska vara seriös. Varför inte bara göra det så svårt som möjligt så att det blir intressantare att leva? Jag tror tyvärr att samvetet är en slags trygghet. Det gör att du måste förlita dig på dig själv och inte på någon annan. Det gör det lättare för dig att hantera en tuff situation.

Emelie, fan vad sjuk man är alltså. Hur många gånger har vi sagt det de senaste veckorna?

otrygghet

Jag har haft en jäkligt skön helg hittills. Har inte varit i skolan sedan i tisdags eftersom att det har varit genrep, festligheter, ledighet och show som stått på schemat och känts jäkligt mycket viktigare än den.

Och vilken show vi bjöd på! Eller snarare vilka, även då den första blev lite som ett "genrep". :)
Är det inte konstigt att jag trots att jag nu har hållit på med det här i många år fortfarande skäms över att säga att jag är sstolt över mig själv? Jag blir så sjukt glad när någon annan säger att jag har gjort ett bra jobb men jag vågar aldrig riktigt hålla med personen i fråga. Jag vet att mina grupper var jävligt roliga att se på - att de levererade den energi som jag gett dem under en hel termin. Jag vet att jag inte gjorde ett enda fel när jag själv dansade och att jag "hjulade" med raka ben. Jag vet att mina kidz älskar mig och jag vet att Malin, barn- och ungdomsansvarig på Body Joy, älskar mig. Men jag vågar inte säga hur bra jag är! Är det inte sjukt?

Jag har insett att min säng är jävligt stor för en person också, trots alla 10 000 kuddar jag brottas med varje natt. Jag är egentligen jäkligt nöjd med att vara singel och att klara mig själv. Jag letar varken efter man eller mus, förhållande eller sex. Jag vill bara ha en sovkompis. Någon som brottas lite, vänder sig, gnisslar tänder, snarkar, gnyr eller pratar i sömnen under natten som jag kan få irritera mig på. Eller bara någon som skedar mig så att jag själv känner mig tryggt och kan sova gott. För hur mycket personen i fråga än låter eller rör på sig så sover jag så mycket böttre när jag väl sover om jag blir omhållen. Jag är ny i min situation och känner mig rätt ensam. Och inte vidare trygg.
Jag trivs som fan och börjar längta hem hit när jag vill hem men jag känner mig otrygg så fort Emelie är borta på annat eller när vi stänger dörrarna på kvällarna när det är dags att sova.

Jag är sällskapssjuk. Och jag saknar någon som berömmer mig och får mig att inse hur bra jag är. För jag är så jävla bra! I övrigt så är jag rätt nöjd med att bli lämnad ifred. Att få klara mig själv och stoltsera med det. Men där är ju problemet igen... Att jag ska våga vara stolt.

Varför är jag så otrygg?
Varför är jag så osäker?
Och varför känner jag mig inte älskad?

Vad ser ni som inte jag ser? Vad ser jag som inte du ser?

Hur man blir vuxen och hur man blir det med rätt människa.

Det här med skrivandet går verkligen i perioder och hur mycket jag skriver beror huvudsakligen på hur mycket jag har att göra. Det konstiga är bara att jag alltid börjar skriva igen när jag har som mest på G och hur dumt är inte det egentligen? Och det är ju inte bara här jag skriver. Jag skriver en massa dumma saker som jag aldrig publicerar eller visar ens för mina närmaste. Krönikor, debattartiklar etc. Nu var det dock ett tag sen jag skrev någonting som jag blev riktigt nöjd med så jag underhåller mina fingrar med att skriva en massa skit här istället. :) Jag vet inte, jag kanske håller på att tappa glöden?

Det här med att flytta är en jäkla omställning. Jag har snackat i telefon ett par gånger med min far och träffat Lena på jobbet. Har inte hört av mig till någon av mina syskon (förutom när Hannah bröt hop i förra veckan, då chattade vi en stund). Och sen fick jag en stor kram av Saga när jag jobbade igår och hon satt i barnpassningen. Men i övrigt har vi varken setts eller hörts. Jag saknar dem men tycker att det känns lite skumt att ringa. För att inte tala om tanken att åka hem till Löjvik som känns ganska långt bort!
Jag har varit så jäkla säker på det här med flytten och har inte tvekat en sekund. Jag vet ju att jag klarar av det och jag har längtat efter det här i över ett år. Ändå så blev jag lite... inte ledsen... snopen! över att det gick så fort för dem att börja rodda om ute i mitt gamla hus (numer Hannah's hus). Inte en tanke på att jag kanske skulle ändra mig. Pang! Poff! Och så var allt mitt gamla borta. Det känns skitkonstigt - för dem så fortsätter ju livet som förut. För mig så är det här någonting helt nytt.
Det är verkligen inte så att jag tvekar ifall jag har gjort rätt, för jag och Emelie har skitkul och hjälper varandra hela tiden. Inte en tillstymmelse till irritation och sjukt mycket skratt! Det är bara det att det gick så fort för dem att vänja sig vid att jag är borta!

I övrigt så bor jag i en fantastisk lägenhet. Vårt kök är awesome. Det syns att mitt rum är mitt och att Emelie's rum är Emelie's. Badrummet (bortsett från lysröret jag redan avskyr) är toppen! Hallen är fortfarande fylld med ihopvecklade kartonger men i övrigt stor. Vi håller det rent och fräscht.
Är imponerad över hur bra vi går ihop, jag och Emelie, trots att vi känt varandra i så många år. Vi är oftast sugna på typ samma mat. Ingen av oss äter gärna pasta eller ris. Vi äter gärna någonting lagat till frukost. Vi dricker gärna te på kvällen. Vi diskar utan att ens tänka på det och därför behövs inga kommentarer ang. det. Vi ricker båda gärna en stor kopp kaffe till frukost. Ingen av oss gillar Löfbergs Lila. Vi dricker båda helst vitt vin. Tycker mycket om ostar. Och kladdkaka. Vi fnissar hela kvällar åt ord som "springa" och "smörfitta". Äh det är bara så sjukt och jag hoppas att det håller i sig. Jag trivs. Som fan!
Jag älskar att "bli vuxen" tillsammans med Emelie. Vi har lika mål med livet. Vi tänker lika och har bra dialoger och diskussioner.

Nu ska jag dra på mig mina thai-byxor och lägga mig i solen med tortoran. Tenta imorgon. Jippie!

Är det vänskap?

Hur sätter man ord på hur man avslutar något som egentligen aldrig var någonting men ändå väldigt mycket? Hur sätter jag ord på någonting som jag inte kan definiera eller någonsin blivit definierat? Någonting som varit långt ifrån kärlek men samtidigt väldigt likt trygghet?

Hur gör jag för att förändra så lite som möjligt?


Undrar om jag har gjort rätt val? Jag är osäker på mig själv och det påverkar min förmåga att våga utvecklas. Är det här min väg? Jag vill ju så jäkla gärna.
Nu har jag stått still ett tag och börjar bli uttråkad så då letar jag möjligheter till förändring. Blir osäker på allt och har mycket vilja som drar mig åt olika håll. Jag kämpar vidare. Jag har fått så många nya möjligheter att jag är vimmelkantig. Jag vet inte åt vilket håll jag ska blicka och tittar istället ner i marken eller på mina duktiga kidz som jag är så stolt över. Sistnämnda gör mig lugn. Där vill jag inte ha mycket förändring.

Jag är väldigt positivt inställd till förändringar. Jag behöver förändring för att utvecklas och det är någonting jag ständigt söker. Har alltid gjort. Jag har svårt att stå still på samma ställe en längre tid.
Just nu letar jag efter nya utmaningar. Jag vill stå på egna ben. Vill vara oberoende. Klara mig själv. Vara självständig. Vill älska. Längta. Sakna. Skratta.
Jag älskar livet. Strävar efter lycka men är inte olycklig. Kommer längre för var dag - når mina mål. Slår mig fri. Blir starkare.

Jag saknar.
Jag skrattar. (Tackar Emelie för det - är så nöjd.)

Två steg fram, ett steg tillbaka - det tar sin tid.

16 April

Då får vi tillgång till vår nya, fina lägenhet på Kungsahamra 82, 1 tr.
Jag och min älskling. Det känns verkligen som att det är dags för oss att ta det stora steget att bli sambos - ett stort steg i rätt riktning. Oroa er inte, snacket om diverse ringar har redan tagits och vi har sagt att det får bli som det blir med det. Huvudsaken är ju att vi håller ihop.

Vår sommar ser nu att inkludera en utomlandsvecka, och så ska vi lägga parkettgolv tillsammans! Annars lär det bli många mysiga promenader i skogsområdet i närheten samt en stor åtgång på vin under dessa härliga sommarnätter som väntar oss!

Emelie <3 Emelie

HAHA

tjupp

Jag har som jag tidigare har nämnt HUR MYCKET PLUGG SOM HELST de kommande veckorna. Jag har ingen aning om hur jag ska hinna med allt även fast jag, till skillnad från många andra i klassen, är färdig med alla fem labbar och till och med har lämnat in dem. Jag är inte alls sugen på att sitta och göra de 392 instuderingsfrågorna färdigt eftersom att det är så brutalt tråkigt. Jag har ingen lust att göra varken mock-tentan eller Danne's tenta från förra året. Jag vill vara ledig! Jag vill sova på morgonarna!

På tal om "hur mycket ... som helst" så är det tydligen enligt Atle (en galen norrman i min klass) någonting som vi svenskar säger hela tiden. Hur kul som helst! Hur bra som helst! Hur gott som helst! Hur mysigt som helst! Hur söt som helst! Jag tror nog attd et ligger någonting i det han säger...

Är trots allt plugg jävligt nöjd med livet just nu. Emma fick en lägenhet igår - jag hoppas att jag får en lägenhet snart. Hoppas jag. Jag är så trött på att ständigt bo i min BJ-väska eftersom att jag aldrig hinner hem. Min rygg tar illa upp.

Nu ska jag ta mig i kragen. Har 100frågor kvar nu...

Bäst före?

Haha på nyårsafton så upplevde jag någonting väldigt udda för första gången. Igår upplevde jag det igen. Muliplat med 20.
Jag kände mig gammal.

Edvard och hans lillasyster Agnes bestämde sig för ett par helger sedan att de skulle fira sina födelsedagar gemensamt. Agnes har fyllt 17 år och Edvard 21. Kvällen började fantastiskt bra med god middag, bästa vänner, mycket skitsnack - precis som vanligt fast med Agnes och hennes tre vänner som undantag från det "normala". Folk droppade in titt som tätt.
Helt plötsligt så insåg jag att jag befann mig mitt i ett hav av fjortisfulla, spydiga, illamående, hånglande, högljudda, fnissiga, tonåringar. Varje gång de kom och satte sig vid vattenpipan där vi till största delen av kvällen höll till så nämnde de någonting spydigt om "gamlingarna" eller "vuxenhörnan". Och så gammal jag kände mig.

Men vi var väl aldrig sådär? Visst söp vi skallan i tusen bitar - men jag var aldrig sådär "liten". Eller var jag? Var vi?

Det är helt galet. Lilla jag som alltid är yngst. Och så blev jag nästan äldst. HAHA!

wohoo!

Förra veckan innebar för mig återfinnande av energi. Jag märke det först på onsdagens step-pass där jag verkligen lyckades med allt! Det kändes sjukt bra - många spontana leenden, skratt och tjoande från medlemmarna. Jag kände mig helt galen - kroppen min var HELT förstörd efteråt! Sen om det berodde på ett svettigt danspass eller på att jag spelade innebandy dagen innan.... Vad vet jag.
Fick en hel del plugg gjort under veckan så jag la mitt dåliga samvete på hyllan. Fredagskvällen spenderades med Kaki på gamla hemmamarker och lördagen på helt nya marker med paint ball, förfest och utgång med ett stort gäng från SKHS och andra nära människor till födelsedagsbarnen. Hade en superkul dag, kväll och natt - vart dock lika besviken på GK som jag hade väntat mig att bli men borde väl inte klaga då jag kom in överhuvudtaget (23års-gräns). Sov dock lite för lite där på morgonkvisten. Var inte alls speciellt bakfull med satans trött hela dagen på jobbet! Well, jag stank i alla fall inte bensinmack! ;)

Nu har det snart gått en vecka sedan jag spelade innebandy och glad-känslan har tyvärr avtagit lite. Vi får se hur det känns imorgon kväll efter träningen. Kanske har jag växt ifrån skiten trots allt! Eller så spelar jag bara svår gentemot bandyn...?

Ser fram emot helgen som kommer! Jag ska till Edvard på födelsedagsfest på självaste Alla Hjärtans Dag och förhoppningsvis så är mina finaste där allihop. Det tog emot en del att tacka nej till Hampus's tillställning men det känns som att jag har spenderat för lite tid med mina favvisar den senaste tiden och därför borde hålla mig på mattan med dem.

hann köra bil tre gånger förra veckan och nu börjar jag verkligen att komma in i det! :) Yay!

vilken jäkla helg!

Hade en full helg i alla bemärkelser! Blev lite mer alkohol, bakfylla, taxiåkning och träning involverat än planerat på både fredagen och lördagen. På fredagen så blev det pub på Sandra's jobb med 1an och Sandra själv. Det var mycket trevligt och billigt! På lördagen så var det workshop med Body Joy's barn- och ungomsinstruktörer med mycket lek och härligt skratt! Efter det så begav jag mig till Anna i Solna där jag lagade en smarrig middag till oss två och Kjetil. Sen bar det av till Bad Taste-festen som Hasse och Mackan i 4an arrangerade. Den var najs. Fan vad fulla (och FULA!) vi var allihop. Fick nyss reda på att någon av oss fortfarande har fylleångest haha!
Däckade sen i en god väns säng efter stora svårigheter att äta gott fyllekäk och fick innan jag åkte vidare till jobbet och gymmet höra att jag luktade som en bensinmack och hävdade att han blev full på nytt av ångorna som strömmade från min NÄSA! Jag andades ju för fan inte ens med munnen! Tur för dig att du inte behövde pussas då! ;) Jag botade det med en ask extra-pastiller haha! Jag skyller på starkspriten - sånt har jag inte druckit (förutom i Åre) sen Thailandsresan flrra sommaren! Klasserna på söndagen gick extraordinärt bra och jag är nöjd med både min och mina underbara ungdomars insatser!

Fick många saker uträttade i helgen och är peppad, och framförallt PREPPAD, inför kommande veckor även fast jag fortfarande har svårt att sova! Nu jäklar kör vi!

Ställde mig på vågen hos Anna och jag går sakta men säkert mot mitt mål. På helgerna är det fritt käk. Firade i mina bakisångor komplimangen "vad smal du har blivit" med tre glassar och känner mig jävligt nöjd ändå! Ett par kg kvar - please, may havregrynsgröt och omeletterna be with me!

Har fått för mig att jag ska testa mina färdigheter med klubba och boll imorgon kväll. Värmdö's damlag ska startas upp igen och Olson är tränare. Jag är jävligt sugen men också jävligt feg och rädd. Tänk om jag är jättedålig nu? Det var ju trots allt snart fyra år sen jag höll i klubban!

Det tog tre veckor men nu är jag på väg upp ur koman och det känns underbart. Tack för ert stöd - ni vet vilka ni är och vad ni har gjort för att rädda mig. :)

Nä nu ska jag sova så jag blir pigg och alert inför morgondagen!

Full fart

...från den pissigaste måndagsmorgonen EVER till en supermysig måndagskväll.
...från onsdagens stressgråtande till två lyckade klasser.
...från en över 8h skoldag till god middag och sedan 4h effektivt pluggande.

Om jag bara andas så löser det sig ju.

Jag blir så irriterad på mig själv. Jag brukar aldrig stressa upp mig utan istället tänka att "jag tar en sak i taget". Det har jag inte gjort de senaste veckorna - då har jag försökt göra allt på samma gång och samtidigt gett mig själv skitdåligt samvete för det jag inte hunnit med (vilket jag runt nyår LOVADE mig själv att jag skulle sluta med). Hur kommer det då sig att jag inte längre redan från början tar ett djupt andetag och gör som jag alltid har gjort? Kanske är det för att det blir mer och mer för varje termin? Kan vara så men jag tycker att jag borde ha vant mig nu.
Somnar inte i tid på kvällarna och sover sedan oroligt (förutom de nätter jag sovit med Danne - då har jag inte sovit jättetungt men inte heller oroligt - inte vaknat mitt i natten med stresskänsla).

Måndagen började pissigt. Går dock och lägger mig nu, på torsdagen, och känner mig nöjd. Så kanske är det bara en fel-fas (= en så'n fas då det blir fel)? Har ett nytt äventyr på g just nu som ger mig lite extra ljus i tillvaron. Jag är nöjd med det och tycker att det kan vara såhär ett tag.
När pressen över inlärning av koreografierna går över efter den här veckan så kommer jag att få ännu mer ljus från alla kidz och boyz på Body Joy. En till bonus är att solen går upp tidigare för varje dag. Snart är det sommar! :)

Changes

Sitter och lyssnar på låten "Changes" med Bob Dylan och inser att bara namnet på låten passar så bra in på mina senaste två veckor. Det har hänt en hel del och sen har det inte hänt mycket alls på samma gång. Med det menar jag ju att jag är på väg tillbaka från "semester-koman"; funkykidz och allt vad det innebär sätter igång nästa vecka. Jag har tenta nu på måndag också - hoppas att jag klarar mig över gränsen, det skulle vara så skönt att ha histologin avklarad och förbi. HistoloGAY som jag kallar det haha. Det är ju så tråkigt att plugga histologi. SÅÅ TRÅKIGT!
Annars är det mest skönt att komma in i rutinerna igen nu när det går mot ljusare tider! Även om det inte går särskilt fort så märker jag att det blir ljusare ett par minuter tidigare för varje jobbig måndagsmorgon som går. Det är så jäkla skönt! Självklart klagar jag dock inte på semester. Semester är bäst.

Men på tal om saker som har hänt de senaste veckorna. Jag blev spontant inbjuden till en födelsedagsfest hos en av killarna i tvåan och kåren. Där somnade jag också. Sen åkte vi till Åre och inte fan somnade jag ensam på nätterna. Det var väldigt trångt och varmt i den där våningssängen - dock väldigt mysigt! Stackars Ek, han fick aldrig spoona med mig även fast att han paxade mig redan innan vi satt oss i bilarna på vägen upp, haha! Jag får återgälda det en annan gång. :)
Nu råkar det vara så att vi har fortsatt att höras av och ses även efter resan. Vi får se var det här landar någonstans - jag är rätt nöjd med situationen som det är just nu men är samtidigt väldigt nyfiken på honom. Ännu ett äventyr! Det passar mig perfekt! :)

Åreresan blev som väntat helt outstanding. Många internskämt, mycket alkohol, mycket afterski, mycket bastu, god mat (jag var duktig och lagade mat VARJE DAG!), härligt väder, snö, helt okej skidåkning men framförallt - underbart sällskap! En resa jag inte kommer att glömma (eller snarare inte kommer ihåg så mycket av?)! SKHS - Sveriges Kåtaste HögSkola!
Hoppas på mer skidåkning innan säsongens slut. Jag kollar veckor och boende frekvent!

Förutom det så har jag börjat övningsköra. Körkort inan sommaren var det ja! :) Inga problem! :) Och så är jag igång som Stepup-instruktör på Body Joy varje onsdag. Jag får jättemycket beröm av medlemmar och framförallt personal som har gått på någon av mina två klasser. Jag har haft 10-12 pers båda gångerna (vilket är med än vad Malin hade under hela förra terminen och tackar för träningspaniken som alltid kommer i början av ett nytt år). Jag är stolt. Det här peppar mig till tusen! :)

Jag blev bästa kompis med Guitar Hero idag också. Är uppe på medium på vissa låtar och även fast det inte går bra då så klarar jag mig igenom hela låten. Jag är stolt. Och nöjd! :)

Nä nu jävlar borde jag göra mig i ordning och packa grejjer inför morgondagen. Är Funky Boyz/-Teens-utbildning på Body Joy hela dagen. Nästa lördag är det inspirationsdag med alla ledare. Nu ska jag tagga till lite - inspirationen är inte på topp alltså! Funkykidz-produktion har krånglat galet mycket inför terminsstarten och jag har varit gråtfärdig och arg varje gång jag tänkt på det här sedan i julas. Det lär dock gå över så fort jag träffar mina underbara kidz på onsdag. I'm not worried at all.

Hej hopp! Up and going in about 5hrs!

ÅRE, ÅRE, ÅRE, ÅRE!! XD

På onsdag kväll drar vi - jag är helt SJUUUUUKT taggad! :)

Viktiga saker på packlistan:
Neo
Kamera
iPod

Viktiga saker att köpa där:
Öl
God mat
....
mer öl

Har jag missat någonting?


Hade som vanligt en superduperbra helg! Börjar verkligen få in flaxet nu, haha. Lyckades, som vanligt nu den senaste tiden, fiffla till det lite. Men det var mest mysigt. Undrar varför jag skulle vara så fyllesmart? Stämmer min teori om att "sex+friends=complications"? Spelar det någon roll? Det blir ju rätt awkward hur som helst... Haha. Men jävligt roligt. Åre lär bli minst sagt spännande! Jag vet att Anna, framförallt, håller med mig. ;)
Blir bara mer och mer tillfreds med mitt val av studier. Skolan är toppen, om man ser till människorna och inte till tiden det tar att ta sig dit. Det är ju helt fantastiskt!

2009 har börjat mycket bra. Nu är det hemgång. Hej då Body Joy!

Toppenhumör

Åh, den här gamla godingen! :)


Underbara vinter! Snälla försvinn inte!

For your information har jag denna vecka övningskört! TVÅ GÅNGER! Och det är ju för jävla roligt! :) Pappa var mäkta imponerad och tror inte att det ska vara några problem för mig att hinna ta körkort innan sommaren. Så nu har vi lagt upp en liten plan! :) Jag är så taggad!
Någonting annat kul som hände idag.... JAG FICK JUSTERA EN SI-LED OCH EN AC-LED PÅ EN KILLE I FYRAN! Stolt? Ja! Gick det bra då?... HAHAHA! Mjae... ;) Han kunde ju röra sig sen i alla fall :)

Förutom det så åker jag till Åre på onsdag. Det känns JÄVLIGT NAJS. Fick reda på att jag ska bo med Jonas och Danne från klassen, samt Tyra (ingen aning om vem hon är ännu?), Stina och Jonas från tvåan. Det blir ju grejt! :)

2 veckor till FK-start igen. Taggad? Jag lär väl bli... :) Ska ringa och konversera med

För övrigt står plugg, box, tjejkväll, fest hos Daniel från tvåan och självklart BODY JOY-SÖNDAG på helgens schema. Känns som att detta kan bli en bra helg. Ännu en bra helg.

Tack för en underbar start på det nya året!

Ja men varför inte....

Följ min blogg med bloglovin

2008 goes 2009

Nyår var riktigt bra. Enligt tradition så blev det Sagan om Ringen-maraton och pizza i Arvids soffa. Själv höll jag mig till brieosten och colan. Vilket toppendygn!

Jag vet att jag skulle behöva ta mig tid att skriva oftare, för min egen skull, men vet inte var all tid då jag borde hinna skriva tar vägen. Jag vet att jag ofta är lite... typ... gladare... efter ett riktigt saftigt inlägg om någonting helt ointressant men jag vet också att jag inte vill känna någon press.

Om 2009 ska kunna bli hälften så bra som 2008 var så är det nog dags för mig att lägga vissa saker på hyllan och att satsa lite hårdare på det jag väljer att ha kvar. Vissa saker kanske inte behöver läggas ner, utan snarare trappas ned lite. Det här med skriveriet är ett bra exempel. Fast grejjen är då att jag har så svårt att göra någonting halvhjärtat och istället går med dåligt samvete gentemot mig själv (och hur korkat är inte det egentligen?). Där har vi ett nyårslöfte.

Jag tänkte summera 2008 med tre nyckelord eftersom att jag sitter på jobbet och samtidigt har en massa annat att göra. Jag har inte så mycket mer än just dessa nyckelord att tillägga heller, de som faktiskt läser det jag skriver här vet redan det mesta.
Och för mig själv så behöver jag knappt säga någonting mer än just "2008".
Nu är det ju inte så att det här året bara har varit bra. Det har varit en hel del "up's and down's" för min del. Det har dock hänt så fruktansvärt mycket. Händelser, minnen och människor som inte kommer att tappas bort i första taget.

• Skandinaviska Kiropraktorhögskolan.
• Body Joy.
• Thailand.

Jag vet inte varför just det här året har varit helt outstanding, varför det känns som att det varit det bästa hittills trots både avsaknad av kärleksrelation och en skitjobbig jobbsituation den första halvan av året (inte själva jobbet egentligen, utan snarare det bristande intresset för det). 2008 kommer, på samma sätt som 2007, vara ett år som jag kommer ihåg.

Jag tror att det är mitt beslut om att förändra som gjorde det. Thailand och sen plugg. Det är ju fantastiskt.
Har en massa namn på människor som har betytt, har kommit att betyda och som fortfarabnde betyder en jävla massa för mig. Jag är så sentimental av mig ibland. Ni vet vilka ni är och ni vet varför.

I år tänkte jag fortsätta med trenden jag skapat och klara alla mina tentor. Jag tänkte försöka jobba bort Thailands-öls-magen.
Jag tänkte att jag ska jobba med mig själv och min livsinsikt - sänka ribban för mina mål så att jag har en chans att klara dem.
Jag tänkte att jag inte ska ta någon skit och tack vare det sluta ge mig själv så dåligt samvete för allt som inte går som planerat.
Jag tänker att jag ska flytta hemifrån.
Och om allt fortskrider som det gör idag så kanske jag till och med finner kärleken. Jag ser fram emot att se resultatet av den "process" som nu är igång. Jag ser det som ett projekt då det främst är mig själv jag måste arbeta med. Jag vet ju det.



Gott nytt jävla år i alla fall!