Det går bra nu.

Livet rullar på. Jag är tillbaka (for now) på den ljusa sidan. Lusten att skriva kommer tillbaka samtidigt som tiden till det försvinner. Jag har så mycket på hjärtat men nästan ingenting av det hamnar här. Jag vet inte vilka som läser. Om någon annan än Emma läser. Därför håller jag det mesta till mig själv. Ibland undrar jag varför jag fortsätter att skriva här. Mest är det nog en vana. En annan faktor kan vara att jag inte vill stänga ner bloggen. Det är mycket gammalt som finns här. Mycket minnen och mycket, många och starka känslor.

Jag åker till Thailand om en dryg månad. Jag har fortfarande cellulitpanik men gör ingenting åt det. Jag vill inte "banta". Jag vill inte bry mig. Jag vill vara nöjd!

Hur gör man för att gå upp på morgonen och med inlevelse lyckas berätta för sin spegelbild att den är vacker? Skulle det hjälpa mig? Eller behöver jag höra någon annan säga det? Jag har funderat över om det finns någon mer bekräftelsekåt människa än jag och mitt svar är tyvärr nej. Säg att jag är vacker och jag blir knäsvag! Våga dock inte äventyra vår relation genom definitioner. Jag vill inte kategoriseras förrän jag är 100% säker.

Kommer man någonsin bli nöjd?