Bröst

Alltså. Jag behöver köpa nya underkläder. Eller behöver och behöver, jag vill köpa nya underkläder! T ex en ny BH då vissa av de jag redan har börjar att "tappa formen". Men kan jag göra det? Nä - för jag vet inte vilken bröststorlek jag har. 

Kan någon snälla förklara för mig varför det enda onödiga fett som försvinner från min kropp när jag tränar mycket är det som utgör de små bröst jag redan har? Det försvinner från brösten och från mina vader men rumpan och magen låts liksom bli. Jag är ju redan fyrkantig som ett litet kylskåp (det ligger i släkten och är ett faktum jag vant mig att trivas med) så jag undrar varför de små former jag faktiskt belönats med, är de som måste försvinna när jag är "duktig"?

Då talar jag om mina bröst såklart. Rumpan, den finns där och har liksom "alltid" funnits där. Nu fick jag dock för en vecka sen höra (av en kär kiropraktorstudent som uttryckte sig lite klantigt vid ett seminarium i skolan) att mitt ena rumpveck "hänger" längre ner än det andra ("På min kropp hänger INGENTING!" var mitt svar haha). 

Vad det beror på? Jo, Gluteus Maximus (rumpmuskeln) råkar på ena sidan vara "urkopplad" då jag är för stark i andra muskler belägna runt omkring. Detta innebär att muskeln aktiveras senare än vad den ska och därför inte arbetar lika intensivt som den brukar göra. Det ger en "hypotrofi" (underutveckling/mindre muskel) som på mig främst gäller ena sidan. På andra sidan har jag tydligen en "hypertrofi" av Gluteus Maximus. Förvånad? Nä. 

Jaja, hur som helst! Varför är det bara brösten som försvinner? Hur hårt jag än jobbar så sitter magen där den sitter. Är det liksom meningen att den dag då jag kanske uppnår mina mål om en synligt, riktigt vältränad kropp skall vara en planka? Lite kvinnlighet kan jag väl ändå få behålla!

Dagens I-landsproblem.

wow-känsla

Jag jobbar mig uppåt! Jag tog mig snabbt upp ur den negativa cirkel jag var på väg att dras ner i och jag ser ljuset. Jag ser vad jag har, vem jag är och vad jag kan. Jag måste möta hösten med positiv energi så att jag får ut allt det go'a som hösten kan ge!

Blev bjuden på middag och mys i söndags vilket helt enkelt gav mig lite extra energi. Jag tror eller hoppas inte på någonting utan njuter istället av det jag fick ut i fulla drag. Jag behöver inte ta ett stort steg in i någonting nytt så länge jag får nosa lite på ytan av det när jag väl känner för det. Jag är ensamvargen i flocken. Jag är helt med men gör gärna själv. Jag vill ha närhet men vill klara mig själv - vara själv. Behöver jobba på mig själv.

Jag bara undrar när du tänker sluta vara mitt jobbigaste hjärnspöke.

Stolthet

Jag är stolt över mig själv för att jag undviker den onda cirkeln. Jag undviker att själv hamna i den och jag undviker också att dra ner mina vänner i den. Och det är jag stolt över.

Jag är med om så mycket roligt nu för tiden och jag är helt euforisk under min fokuserade yta; jag har under de senaste veckorna sparkat in ettorna, haft ett par härliga utekvällar med sköna vänner, jobbat upp step-passet igen, tittat på Håkan och därmed varit på Grönan för första gången på säkert 4 år, varit på Super Saturday på Annexet och börjat plugga igen. 

Vad som väntar? Bl.a. tjejkväll och dejt i helgen. Och självklart; Body Jam 50 - release 29/9! Och en hel höst!! En ny höst med mysiga värmeljus, stora sjalar, varma jackor, intressanta kurser, goda latte, goda höstgrytor, grymma barngrupper och goda vänner! Samt veggo-oktober! Ny höst, nya möjligheter! 

Jag funderar på att flytta mitt "bloggande" någon annanstans. Jag vill ha ett space för mig själv som jag kan komma åt vilken dator jag än sitter vid utan att det liknas med en blogg. Jag börjar tröttna på blogg-expansionen och dess utveckling. Det här är inte vad jag vill. Jag vill bara ha mitt space liksom. Mitt space för vädring.

Upp och ner, ner och upp - grisen gal i granens topp.

Det går upp och ner för varje dag, det är jag som skapar min egen onda eller goda cirkel. Jag försöker ge mig själv mer egen-tid - tid att reflektera, vila, skratta. Försöker lämna lite tid öppen så att jag kan vara lite mer spontan. Det går... bra. Ibland.

Jag är i ännu en förändringsfas - en sån som jag älskar hur ont det än gör. Förändringar är för det bättre. Just nu gör det mer ont än gott men jag försöker se på det från en positiv vinkel. Jag vill inte sjunka djupare och vet att det endast är jag själv som kan göra någonting åt min situation. Jag vet att det går över och jag vet hur mycket starkare jag är när jag kommer ur den här krisen. Jag vet bara inte om det verkligen ska behöva vara såhär jobbigt att ta sig vidare? Fem steg framåt och fyra tillbaka. Igen. Och igen. Och igen.
Jag ska lära mig att säga nej. Och jag ska lära mig att ta hjälp. Mitt problem är att jag tycker att allt jag väljer är jäkligt roligt och ofta vill jag inte be om hjälp just därför. Ibland ber jag inte om hjälp för att jag vill vara Fröken Duktig. Och ibland ber jag inte om hjälp för att jag inte litar tillräckligt på den som skulle kunna hjälpa mig. Och vems problem är det då? Mitt!

Skolan är igång, ettorna är insparkade och jag är på flirthumör. Lyckades omedvetet dissa värsta ragget i fredags men vad ska man göra. Le och gå vidare? Tacka för uppmärksamheten? Jo det låter bra. Ge tillbaka mitt självförtroende bara.

Du säger att du vill lösa det här. Att du vill ses och förklara. Att jag alltid är välkommen. Sen rinner det ut i sanden. Alltid. Det är ju därför jag har slutat lägga ner energi på att försöka släppa in dig i mitt liv igen. 

Thailand 27 Dec - 22 Jan

JAG LÄNGTAR!!!