Hur man blir vuxen och hur man blir det med rätt människa.

Det här med skrivandet går verkligen i perioder och hur mycket jag skriver beror huvudsakligen på hur mycket jag har att göra. Det konstiga är bara att jag alltid börjar skriva igen när jag har som mest på G och hur dumt är inte det egentligen? Och det är ju inte bara här jag skriver. Jag skriver en massa dumma saker som jag aldrig publicerar eller visar ens för mina närmaste. Krönikor, debattartiklar etc. Nu var det dock ett tag sen jag skrev någonting som jag blev riktigt nöjd med så jag underhåller mina fingrar med att skriva en massa skit här istället. :) Jag vet inte, jag kanske håller på att tappa glöden?

Det här med att flytta är en jäkla omställning. Jag har snackat i telefon ett par gånger med min far och träffat Lena på jobbet. Har inte hört av mig till någon av mina syskon (förutom när Hannah bröt hop i förra veckan, då chattade vi en stund). Och sen fick jag en stor kram av Saga när jag jobbade igår och hon satt i barnpassningen. Men i övrigt har vi varken setts eller hörts. Jag saknar dem men tycker att det känns lite skumt att ringa. För att inte tala om tanken att åka hem till Löjvik som känns ganska långt bort!
Jag har varit så jäkla säker på det här med flytten och har inte tvekat en sekund. Jag vet ju att jag klarar av det och jag har längtat efter det här i över ett år. Ändå så blev jag lite... inte ledsen... snopen! över att det gick så fort för dem att börja rodda om ute i mitt gamla hus (numer Hannah's hus). Inte en tanke på att jag kanske skulle ändra mig. Pang! Poff! Och så var allt mitt gamla borta. Det känns skitkonstigt - för dem så fortsätter ju livet som förut. För mig så är det här någonting helt nytt.
Det är verkligen inte så att jag tvekar ifall jag har gjort rätt, för jag och Emelie har skitkul och hjälper varandra hela tiden. Inte en tillstymmelse till irritation och sjukt mycket skratt! Det är bara det att det gick så fort för dem att vänja sig vid att jag är borta!

I övrigt så bor jag i en fantastisk lägenhet. Vårt kök är awesome. Det syns att mitt rum är mitt och att Emelie's rum är Emelie's. Badrummet (bortsett från lysröret jag redan avskyr) är toppen! Hallen är fortfarande fylld med ihopvecklade kartonger men i övrigt stor. Vi håller det rent och fräscht.
Är imponerad över hur bra vi går ihop, jag och Emelie, trots att vi känt varandra i så många år. Vi är oftast sugna på typ samma mat. Ingen av oss äter gärna pasta eller ris. Vi äter gärna någonting lagat till frukost. Vi dricker gärna te på kvällen. Vi diskar utan att ens tänka på det och därför behövs inga kommentarer ang. det. Vi ricker båda gärna en stor kopp kaffe till frukost. Ingen av oss gillar Löfbergs Lila. Vi dricker båda helst vitt vin. Tycker mycket om ostar. Och kladdkaka. Vi fnissar hela kvällar åt ord som "springa" och "smörfitta". Äh det är bara så sjukt och jag hoppas att det håller i sig. Jag trivs. Som fan!
Jag älskar att "bli vuxen" tillsammans med Emelie. Vi har lika mål med livet. Vi tänker lika och har bra dialoger och diskussioner.

Nu ska jag dra på mig mina thai-byxor och lägga mig i solen med tortoran. Tenta imorgon. Jippie!

Är det vänskap?

Hur sätter man ord på hur man avslutar något som egentligen aldrig var någonting men ändå väldigt mycket? Hur sätter jag ord på någonting som jag inte kan definiera eller någonsin blivit definierat? Någonting som varit långt ifrån kärlek men samtidigt väldigt likt trygghet?

Hur gör jag för att förändra så lite som möjligt?


Undrar om jag har gjort rätt val? Jag är osäker på mig själv och det påverkar min förmåga att våga utvecklas. Är det här min väg? Jag vill ju så jäkla gärna.
Nu har jag stått still ett tag och börjar bli uttråkad så då letar jag möjligheter till förändring. Blir osäker på allt och har mycket vilja som drar mig åt olika håll. Jag kämpar vidare. Jag har fått så många nya möjligheter att jag är vimmelkantig. Jag vet inte åt vilket håll jag ska blicka och tittar istället ner i marken eller på mina duktiga kidz som jag är så stolt över. Sistnämnda gör mig lugn. Där vill jag inte ha mycket förändring.

Jag är väldigt positivt inställd till förändringar. Jag behöver förändring för att utvecklas och det är någonting jag ständigt söker. Har alltid gjort. Jag har svårt att stå still på samma ställe en längre tid.
Just nu letar jag efter nya utmaningar. Jag vill stå på egna ben. Vill vara oberoende. Klara mig själv. Vara självständig. Vill älska. Längta. Sakna. Skratta.
Jag älskar livet. Strävar efter lycka men är inte olycklig. Kommer längre för var dag - når mina mål. Slår mig fri. Blir starkare.

Jag saknar.
Jag skrattar. (Tackar Emelie för det - är så nöjd.)

Två steg fram, ett steg tillbaka - det tar sin tid.

16 April

Då får vi tillgång till vår nya, fina lägenhet på Kungsahamra 82, 1 tr.
Jag och min älskling. Det känns verkligen som att det är dags för oss att ta det stora steget att bli sambos - ett stort steg i rätt riktning. Oroa er inte, snacket om diverse ringar har redan tagits och vi har sagt att det får bli som det blir med det. Huvudsaken är ju att vi håller ihop.

Vår sommar ser nu att inkludera en utomlandsvecka, och så ska vi lägga parkettgolv tillsammans! Annars lär det bli många mysiga promenader i skogsområdet i närheten samt en stor åtgång på vin under dessa härliga sommarnätter som väntar oss!

Emelie <3 Emelie

HAHA