En vanlig dag på Bockholmen...

Distans

Jag låter sällan någon komma så nära som jag låter dig komma. Du vet att det tog tid, jag har fått kalla fötter många gånger det senaste halvåret. Jag kanske har gjort dig ledsen och då ber jag om ursäkt. Det har aldrig varit min mening att göra dig illa. Jag säger alltid vad jag tycker. För mig är det enkelt men du verkar tycka att min enkelhet är svår att hålla tempo med.

Men nu. Du vet att jag vill vara med dig. Jag vill låta dig komma närmare men viktigast av allt - jag vill komma nära dig. Då är det du som backar. Är det för att jag vet vad jag vill? För att jag gillar dig? Du mår dåligt men säger inte mycket om det. Du slutar höra av dig och ber i efterhand om ursäkt. Då håller mig på avstånd trots att jag behöver dig. Jag behöver ditt stöd. Du backar för att sen komma tillbaka igen. Förut var det jag, nu är det du. Du hanterade min stress bättre än vad jag hanterar din.

Du kan inte bara fly såhär. Jag kan inte komma nära dig om du inte låter mig. Då kan jag inte hjälpa dig. Du stöter bort mig som att du inte vill känna av mig men lockar ändå med meddelanden som påminner om hur vi brukar vara. När vi är bra. Och jävlar vad bra vi är då. Det är ett fult spel du kör. Du gillar inte ens spel.

Jag känner mig lämnad. Och nu funderar jag. Jag behöver distans. Jag har gjort mig beroende av oss. Om jag backar nu så slipper jag bli sårad. Jag kan vända mig om och glömma om jag gör det nu.

Tack Ann(it)a :)

Jag har kommit till insikt med att jag har mina anledningar att vara som jag är men att dessa inte kan användas som ursäkter för det jag inte tar mig för. Det är nog dags att kliva ur min bekvämlighetszon nu.

trött trött trött trött

Jag är så jädra trött hela tiden och är trött på att vara trött och på att behöva klaga på att jag hela tiden är just trött. För det suger!

Körde jag för hårt med mig själv i våras? Kör jag för hårt med mig själv nu? Hur vet jag när jag når min gräns och när det är dags att stoppa? Hur bra kan jag bli?

Nu är det snart dags för rutiner igen. Jag längtar lite.

Elegi

Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting Medan natten fäller blå, kalla skuggor häromkring  Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig  En storm på väg i natt, rannsaka och bekänn. Guds son ska komma nerstigen från himmelen igen. Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval. Han ska pröva din styrka, han ska testa din moral.  Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron  Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig  Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt Och du berätta' att du saknar mig i natt, det gör jag med Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med  En elegi för alla sorger den där hösten handla om För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din  För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement Två ögonpar i tomhet från september till advent För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt För en kvinna som sa "allting är förstört, allt är bränt"  En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än För en tid som bara går och aldrig kommer igen  Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Winnerbäck 9/8-10

Om du lämnade mig nu.

jag skulle vakna mitt i natten
och gå upp och ta en långpromenad
jag skulle låta blicken möta andra ögon
i en främmande stad
jag skulle inte ha så bråttom
med att träffa nån ny
jag har rätt mycket med mig själv
precis som du
jag skulle andas i det tomrum som blev över
om du lämnade mig nu

jag skulle sitta på ett tåg mot Paris
och låta Stockholm va
jag skulle få den tiden över för mig själv
som jag sagt att jag vill ha
jag skulle unna mig att drömma
hundra mil genom Europa
om en främling
lika tillitsfull som du
jag skulle pröva mina läppar mot nån annan
om du lämnade mig nu

jag skulle kunna leva utan den där blicken
som får mig ur balans
jag skulle sakna den där stunden som vi har
när vi till slut har blivit sams
jag kanske skulle söka upp
kontakter som jag tappat
som jag varit med
förut nånstans
jag antar det finns nån du skulle ringa
om jag inte fanns

jag kanske skulle leta upp nån yngre
som en fjäder i hatten
det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten
men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu

Energi

Det är helt sjukt det här med personkemi. Vissa människor kan ge mig hur mycket energi som helst bara genom sin närvaro medan andras energi är helt neutral. Sedan finns det dem som tar all min energi.

Jag har för många av de sistnämnda i min omgivning. Jag måste avveckla vår "vänskap" om jag ska bli piggare igen.

Eller?

Brukar försöka leva efter mottot "är det lätt så det rätt, är det rätt så är det lätt" men nu vet jag fan inte om det är ett så jäkla bra motto längre. För inte fan är det lätt - men vi är så jäkla rätt.

Tufft

Kram

vad sjukt det är att hela kroppen kan skrika efter en kram förresten. Alltså verkligen SKRIKA. Inte veta vart den ska ta vägen. Så är min just nu. Blä.

upp och ner, ner och upp - grisen gal i granens topp.

Usch vilken berg-och-dalbana det är ibland. Idag är en nerdag. Det har varit nerdagar i ett par dagar nu. Kanske blir det bättre snart.