Sanning

Du är din egen lyckas smed.

baaajs

Jag tycker mycket illa om facebook, haha! Det tar min tid utan att jag ber om det.
Äh jag får väl bara lära mig koppla bort datorn medan jag pluggar. Hur svårt kan det vara egentligen!
.....?

tre, två, ett

Arvid frågade mig igår kväll hur många läsare jag hade på min blogg. Han satt och läste det senaste och väldigt, väldigt långa inlägget jag skrev häromdagen och klagade på att han aldrig skulle orka läsa igenom det då det var så lååååångt. Jag svarade att jag inte visste och att jag inte egentligen undrar heller. "Men vadå, kan man inte kolla upp det på något sätt då?"
Jo det kan jag. Jag kan ta reda på hur många som läser, varifrån de kommer och vilken IP-adress de har. Grejjen är ju bara den att I don't give a damn. Att jag lägger upp det jag skriver på en blogg kan ju kanske tänkas vara lite dumt om meningen med det jag skriver inte är för att så många som möjligt ska läsa det. Men det är så enkelt med en blogg! :) Jag får tag på den var jag än är och jag memorerar mitt liv på ett ställe där jag kan komma åt det, även fast datorn kraschar eller lägenheten brinner ner. Plus att jag inte behöver vara rädd för att någon ska läsa om mina innersta hemligheter för att de råkar hitta min dagbok då det vore väldigt korkat att publicera dem här, haha.


I övrigt så är jag en glad människa just nu. Jag är glad och brottas med den ensamhet och avsaknad av stor familj som jag är så ovan vid. Jag skulle kanske kunna kalla det humörsvängningar eller känslosvall men det ger mig inte rättvisa. Jag har så mycket att vara glad över - så mycket som jag är glad över. Ibland så dalar det såklart. Då är det bara att tänka på det fina jag har igen. Men det är ensamt. Eller, nej, det är snarare tomt. Det är tomt att inte dela soffa med pappa under te-drickandet på kvällarna. Det är tomt att inte duka till minst sex personer på vardagskvällarna. Det är tomt att inte behöva ringa någon som berättar om sin dag eller lyssnar på min idioti för att fly från vardagen för att vardagen nu är så lugn och enkel.
Jag säger inte att det inte är bra. Det är ovant.
Jag saknar redan mina kidz och får en liten klump i magen när jag tänker på att det är 4 månader kvar till dess att jag får träffa dem igen. Har tillsammans med Malin beslutat att jag ska släppa de yngsta boyzen och se hur det fungerar med en ny instruktör. Inte egentligen för att jag vill släppa dem eller för att jag måste, utan för att vi behöver få in fler instruktörer på Body Joy och för att jag själv har gått så många utbildningar och har så mycket erfarenhet att de yngre barnen inte längre är någon utmaning. Jag är rädd för att tröttna mitt i en termin och att därmed inte göra ett bra jobb med barnen.
Lite ångestladdat är det ändå - jag har några av mina stora favoriter i den gruppen. Mina coola men in black.


Har fyra helvetesveckor framför mig nu. Tre tentor på två veckor. Jag inleder den med att bjuda hem saknade vänner på middag ikväll. Och genom att dricka mig fnissig på vin med Emelie och Arvid igår.
Jag lever i en dröm och slår mig själv på fingrarna när jag klagar. Ser fram emot en sommar med bra väder, nytt jobb och nya vänner. Och gamla vänner såklart! :)


"I came to this world with nothing and I leave it with nothing but love - everything else is just borrowed"
Om jag inte letar efter kärleken, kommer den då att hitta mig? Kommer den slå mig i knävecken för att berätta att den är här när det är dags eller är det hela bara en gissningslek som aldrig tar slut? Ska man hela tiden chansa och hoppas på att pricka rätt? När vet man om det är rätt? Hur vet jag att jag inte redan hälsat på den och sen gått vidare för att jag aldrig tillät mig själv att se om jag kunde hitta den?

Jag är alltid så proppfull med känslor som kärlek, glädje, lycka, förvirring, avsky, hat och stolthet. Men kärlek! Jag älskar ju livet! Jag älskar utmaningar! Jag älskar mina vänner! Jag älskar min familj! Jag älskar att dansa! Jag älskar intelligens! Jag älskar solen! Jag älskar så mycket och så lätt - när vet jag när jag har hittat den riktiga kärleken? Hur känner jag skillnaden.
Jag letar inte efter kärlek, jag hoppas att den ska hitta mig some day. Är nöjd där jag är liksom. Det sjuka är att jag ibland funderar över ifall själen bara har en viss mängd kärlek att spendera under en livstid, eller möjligtvis ifall den bara har en viss mängd kärlek att ge på en och samma gång. I bägge fall är jag screwed - jag älskar så mycket. Jag är rädd för att aldrig bli kär. Jag letar ju inte efter mer kärlek eller fler känslor. Så tänk om den aldrig hittar till mig, kärleken?

"Synd att ni inte är flator då - för då hade ju allt varit löst!"

Har haft en bra helg. kanske inte världen bästa men ändå en riktigt bra en. Fredagskvällen började med ett par glas rödvin hos Sandra i Älta och slutade ensamt hemma i min säng efter kl 05 efter ett antal drinkar, en flaska smultronvin, lite småudda men ganska trevliga tyresö-ppl, lite fyllekänslor och en stooooor kaviar-knäckemacka senare. Lördagshumöret var helt enkelt förstört när Alex ringde och väckte mig vid halv 10, haha. Jag mådde så jäkla kasst när jag vaknade trots att jag inte var särskilt full kvällen innan, det var verkligen mycket värre än på väldigt länge! Vet inte om jag ska skylla på blandingen av alkoholsorter eller min stigande ålder haha!
Alla som känner mig väl vet att jag blir ett bakfyllemonster -jag kan bli hur bakis som helst och sen vara det i flera dagar. Att festa på en lördag med föreläsningar på måndagen efter är ett rent skämt! Mina äldre vänner berättar med ångestblandad glädje (eller är det kanske glädjeblandad ångest?) om hur mycket värre det blir med åren. Är det sant så får jag festa järnet nu och sen bli nykterist på heltid vid senast 25 års ålder. Om jag inte ska dö på kuppen liksom. Det skulle ju var kul att hinna göra någonting av den femåriga utbildningen som jag idag har fyra år kvar av.

Men i alla fall... Jag gjorde någonting av lördagen också. :) Grabbarna och Snadisen kom hit och käkade tonfisksallad och äppelpaj med vaniljsås. Inte samtidigt såklart. Var rätt nöjd när de drog vid 23-tiden. Diskade, snackade med Emelie som kom hem och gick sedan och la mig för att sova i typ 12 timmar. Skönt! När jag vaknade i morse så var jag sjuk. Pallrade mig till jobbet ändå och känner mig bättre nu men fortfarande inte bra. Huvudvärk och lite feber. Urk. Skönt att i alla fall ha en anledning till att vara seg och tråkig. Och till att äta Ben&Jerrys, kvarvarande äppelpaj och att sitta stilla och titta på serier och sen inte gå och träna. Är det ångestblandad lycka eller lyckoblandad ångest som följer?

Fick för mig att jag skulle "tävla" på "Katrins Goodie Bag". Gjorde det ganska oseriöst. Man kunde vinna en goodie bag. Kammade tydligen hem "priset" och ska hämta det på någon statoilmack vid Frescati typ imorgon. Intressant. Har inte ens en aning om vad det var för grejjer i den haha! Otur i kärlek - tur i spel?? :)


Frågade Emelie tidigare ikväll om hon är en glad människa. Hon kollade på mig i tre sekunder som att jag var dum i huvudet. Vi kom tillslut fram till att man kan vara en glad människa som har någonting att vara ledsen över. Man kan också vara en ledsen människa som har någonting att vara glad över.
Min fråga är då; om det nu är så att man är en glad människa som inte har någonting speciellt att vara ledsen över, men som ändå känner sig ledsen ibland. Är man en ledsen glad människa eller en glad ledsen människa? Eller är man en glad människa med dåliga dagar?
Jag skulle nog säga mig själv vara en glad människa med dåliga dagar. Just nu är jag en glad, sjuk människa och alltså en glad "ledsen" människa. Eller en människa med någonting att vara "ledsen" över. Faaan, det är krångligt det här med definitioner på känslor och känslomässiga tillstånd.

Jag börjar känna mig lite ensam. Alltså, inte ensam ensam - jag har de mina och jag är aldrig ensam när jag behöver dem. Men lite ensam som i att inte bråka med mina syskon, eller att inte vara förbannad för att päronen inte orkar hämta mig vid bussen för att det är "fint väder" eller "för sent". Eller att inte ringa någon och säga typ "Hey vad gör du? Jag börjar tidigt i morgon och har ingen lust att sova mer än ett par fjuttiga timmar inatt!". Typ, hehe.
Någonting som är crazy med det hela är att jag trivs! Jag trivs med att känna mig lite ensam. Att känna mig sårbar utan att känna mig liten. Att öppna mig för någon annan än mig själv utan att behöva se mina föräldrars oroliga eller förvirrade miner när jag berättar om någonting konstigt/tråkigt/dumt som har hänt mig. Nu växer jag ännu mer i mig själv och jag gör det tillsammans med någon som jag aldrig behöver skämmas inför. Någon som inte dömer mig och någon som oroar sig i rätt stunder. Som ger mig konkreta förslag på lösningar.
Jag trivs med att allting inte är som förut. Med utvecklingen. Utvecklingen och förändringen gör mig rädd och trygg på samma gång. Det är min drog. Kommer jag aldrig att kunna stanna upp?

Jag älskar faktumet att jag har börjat skriva igen. Den här varianten på dagbok är bara en del. Ett tidsfördriv och ett ställe att kasta allt onödigt tänkande på.
Och jag älskar faktumet att det när den här skitmånaden (maj = pain in the ass-skolmånad) är slut är sommarlov. Och nytt jobb. Och nytt sätt att "somra" på. Nya människor att göra det med. Nytt ställe att göra det på.
Wow!

Johan

Tack för att du ringde tidigare ikväll. :)
Jag har saknat dig massor och tänker på dig varje vecka. Bara så att du vet.
Jag vill ha dig i mitt liv. Du är en skatt!


Wow!

Invigning

Nu har jag dansat och på så sätt på riktigt även invigt gräsmattan utanför Kungshamra 82. Där står jag med en iPod i bakfickan, lurar i öronen och markerar rörelserna. Jag dansar inte fullt ut när jag inte behöver, så när jag bara ska memorera (eller snarare se till att jag memorerat allting väl nog) så markerar jag bara rörelserna; flaxar lite med armarna när jag behöver, rullar lite med höfterna och så. Step touch, step touch, step touch... Står hela tiden och snackar med mig själv som om jag hade en grupp framför mig också. Inte pratar, utan snarare mumlar lite fint så där så att man hör att jag säger någonting men inte urskiljer några ord. Fäster blicken på saker som rör sig; cyklar, människor, fönster...
Förstår ni hur creepy mina grannar måste tycka att jag är, haha?

Och varför utsätter jag mina grannar för det här då?
Pengar? För att det är kul? En framtida instruktörskarriär? Nytt jobb? Licens? För mig själv? För att känna mig snygg?
Korrekt! Jag gör det för pengarna, för mitt nya jobb, för en framtida karriär som jag behöver en Body Jam-licens för, för att jag tycker att det är kul som fan och för att det i längden gör mig snygg. För att jag älskar att dansa! :)

Hur bra har man det inte om man kommer hem en onsdag (som normalt kanske inte är världens bästa dag) sent på kvällen efter ett step-pass på Värmdö, till nylagad mat? På bordet var två glas vin upphällda, maten ångade då den nyss tagits ut ugnen och ljusen var tända på bordet. Det är ju nästan så att jag blev tårögd alltså. Fan vad najs det här nya livet är!

Jag börjar vänja mig nu. Vid tomheten och avsaknaden av alla syskon, djur och föräldrar. Börjar tycka att det är skönt att komma hem till lugnet i Solna. Börjar vänja mig vid att Värmdö verkligen ÄÄÄÄR långt bort (det skulle jag aldrig ha erkänt för tre veckor sedan). Och jag älskar det. Jag älskar att vara "vuxen" på riktigt. Att se till att pengarna räcker. Att köpa och laga min egen mat. Att rensa avloppen och skura mina egna golv. Är det sjukt? Kanske. Men jag är nöjd! :)

Det ständigt dåliga samvetet

Jag har svårt att bestämma mig för huruvida jag tycker att det är skönt att sticka ut och springa eller inte. Är nöjd med att jag lyckats ta mig ut för tre rundor de senaste tio dagarna med tanke på allt annat jag haft med dansen och showerna samt det faktum att jag inte tagit ett enda löpsteg de senaste tre åren (bortsett från de två löprundorna i Thailand förra sommaren men de räknas knappt!). Jag är verkligen ingen löparmänniska. Tror jag. Jag väntar på den dagen jag tröttnar för att jag sprungit alla småvägar runt i Bergshamra upp och ner. De säger att Brunnsviken runt är en riktigt härligt löparrunda. Problemet är bara att den är 1,3mil lång. Ja, MIL! Uuh..

Var hemma på Löjvik för första gången sedan dess att jag flyttade igår. Det var mysigt som sjutton men också en besvikelse. Besvikelse över att allt (förutom min stuga) har fortsatt precis som vanligt. Över att syskonen knappt verkar märka att jag har varit borta. Jag vet ju att jag inte jätteofta var hemma förrän sent på kvällarna då jag ofta jobbade eller tränade då, "umgicks med familjen" som Monica E uttryckte det på showen haha, men jag trodde i alla fall att de skulle märka att mina skor inte stod i vägen i hallen, eller att ingen väckte dem kl 5.45 på morgonen för att gå till skolan. Men icke sa nicke. Har jag varit en dålig syster? Jag har ju i alla fall försökt! När jag väl var hemma så försökte jag. Försökte få kontakt, kramas och mysa. Med de som ville. Typ Elias och Saga. Och Jacob när han var i Stockholm.
Vad gäller Hannah däremot så gav jag nästan upp för ett tag sen. När jag i höstas sa att "nu flyttar jag snart, jag vill inte tappa dig, var rädd om relationen med din mamma" så fick jag ett bittert och upprört svar tillbaka. En blandning av dåligt samvete och ilska och uppror. Sen gav jag upp. Jag har sett en stor förändring hos min tidigare väldigt glada syster som alltid ville höra när jag hade någonting att berätta, eller berätta någonting roligt själv. De senaste två månaderna har jag inte hört mycket annat än "aaa", "mm" och "hej". Och igår: "vilken tur att du har flyttat hemifrån då".
Det enda jag tänker är - Vad gjorde jag för fel? Varför är hon så arg på mig?
Vi var ju så nära ett tag. Vi kanske inte berättade de hemligaste detaljerna för varandra men vi hade ju alltid roligt! Vi stod på samma sida i familjetjafsen. Nu vet jag inte på vilken sida du står på, Hannah. Jag saknar dig.

Nu börjar terminen lida mot sitt slut. Funkykidz är över och vi är ett par dagar in i maj. Jag börjar leda Core och Body Jam på Logica (fd VM Data) nu på torsdag. Idag ska jag på "anställningsintervju" på ett ställe där jag redan fått jobb inför sommaren. På onsdag ska jag ha ett nytt step-pass att leverera (vår-tecken!!). Pappa har fyllt år och nu väntar typ resten av släktens maj-födelsedagar. Nästa helg är det både brännboll och vårfest (samt tre veckor kvar till sommarfest). Tre tentor på tre veckor och arton fester för att fria detta (typ, haha). Och när allt detta är över - då har jag gått klart mitt första år på SKHS. Då är det inte lång tid kvar till dess att jag fyller tjugo år (vilket tidigare varit en dag jag längtat sjukt mycket efter men nu känns så jäkla B, haha). Då har jag tre månaders uppehåll från skola och plugg. Planen var ju också att man skulle vara fit som faaan för beach 09 men det gick som vanligt i stöpet. Ni får helt enkelt stå ut med mig som jag är.


Det ständigt dåliga samvetet. Är inte det så typiskt svenskt? Varför inte bara säga att "det ÄR faktiskt dig det är fel på. Inte mig. Jag har gjort allt enligt boken." när man känner så? Varför hålla på och vrida det och skylla på sig själv hela tiden? Det gör mig galen. Jag lägger ofta skulden på mig själv. Vad det gäller mamma t.ex, eller när något barn hoppar av Funkykidz. Det skulle ju ha varit så mycket lättare om jag bara sa att barnet i fråga inte passade för konceptet. Eller att det faktiskt var mamma som var dum och inte jag som gav henne rätten att kasta skit över mig. Eller att Hannah faktiskt har förändrats och inte jag som gjort någonting som ger henne rätten att helt plötsligt behandla mig som om jag inte var familj.
Men man ska vara seriös. Varför inte bara göra det så svårt som möjligt så att det blir intressantare att leva? Jag tror tyvärr att samvetet är en slags trygghet. Det gör att du måste förlita dig på dig själv och inte på någon annan. Det gör det lättare för dig att hantera en tuff situation.

Emelie, fan vad sjuk man är alltså. Hur många gånger har vi sagt det de senaste veckorna?

otrygghet

Jag har haft en jäkligt skön helg hittills. Har inte varit i skolan sedan i tisdags eftersom att det har varit genrep, festligheter, ledighet och show som stått på schemat och känts jäkligt mycket viktigare än den.

Och vilken show vi bjöd på! Eller snarare vilka, även då den första blev lite som ett "genrep". :)
Är det inte konstigt att jag trots att jag nu har hållit på med det här i många år fortfarande skäms över att säga att jag är sstolt över mig själv? Jag blir så sjukt glad när någon annan säger att jag har gjort ett bra jobb men jag vågar aldrig riktigt hålla med personen i fråga. Jag vet att mina grupper var jävligt roliga att se på - att de levererade den energi som jag gett dem under en hel termin. Jag vet att jag inte gjorde ett enda fel när jag själv dansade och att jag "hjulade" med raka ben. Jag vet att mina kidz älskar mig och jag vet att Malin, barn- och ungdomsansvarig på Body Joy, älskar mig. Men jag vågar inte säga hur bra jag är! Är det inte sjukt?

Jag har insett att min säng är jävligt stor för en person också, trots alla 10 000 kuddar jag brottas med varje natt. Jag är egentligen jäkligt nöjd med att vara singel och att klara mig själv. Jag letar varken efter man eller mus, förhållande eller sex. Jag vill bara ha en sovkompis. Någon som brottas lite, vänder sig, gnisslar tänder, snarkar, gnyr eller pratar i sömnen under natten som jag kan få irritera mig på. Eller bara någon som skedar mig så att jag själv känner mig tryggt och kan sova gott. För hur mycket personen i fråga än låter eller rör på sig så sover jag så mycket böttre när jag väl sover om jag blir omhållen. Jag är ny i min situation och känner mig rätt ensam. Och inte vidare trygg.
Jag trivs som fan och börjar längta hem hit när jag vill hem men jag känner mig otrygg så fort Emelie är borta på annat eller när vi stänger dörrarna på kvällarna när det är dags att sova.

Jag är sällskapssjuk. Och jag saknar någon som berömmer mig och får mig att inse hur bra jag är. För jag är så jävla bra! I övrigt så är jag rätt nöjd med att bli lämnad ifred. Att få klara mig själv och stoltsera med det. Men där är ju problemet igen... Att jag ska våga vara stolt.

Varför är jag så otrygg?
Varför är jag så osäker?
Och varför känner jag mig inte älskad?

Vad ser ni som inte jag ser? Vad ser jag som inte du ser?