Invigning

Nu har jag dansat och på så sätt på riktigt även invigt gräsmattan utanför Kungshamra 82. Där står jag med en iPod i bakfickan, lurar i öronen och markerar rörelserna. Jag dansar inte fullt ut när jag inte behöver, så när jag bara ska memorera (eller snarare se till att jag memorerat allting väl nog) så markerar jag bara rörelserna; flaxar lite med armarna när jag behöver, rullar lite med höfterna och så. Step touch, step touch, step touch... Står hela tiden och snackar med mig själv som om jag hade en grupp framför mig också. Inte pratar, utan snarare mumlar lite fint så där så att man hör att jag säger någonting men inte urskiljer några ord. Fäster blicken på saker som rör sig; cyklar, människor, fönster...
Förstår ni hur creepy mina grannar måste tycka att jag är, haha?

Och varför utsätter jag mina grannar för det här då?
Pengar? För att det är kul? En framtida instruktörskarriär? Nytt jobb? Licens? För mig själv? För att känna mig snygg?
Korrekt! Jag gör det för pengarna, för mitt nya jobb, för en framtida karriär som jag behöver en Body Jam-licens för, för att jag tycker att det är kul som fan och för att det i längden gör mig snygg. För att jag älskar att dansa! :)

Hur bra har man det inte om man kommer hem en onsdag (som normalt kanske inte är världens bästa dag) sent på kvällen efter ett step-pass på Värmdö, till nylagad mat? På bordet var två glas vin upphällda, maten ångade då den nyss tagits ut ugnen och ljusen var tända på bordet. Det är ju nästan så att jag blev tårögd alltså. Fan vad najs det här nya livet är!

Jag börjar vänja mig nu. Vid tomheten och avsaknaden av alla syskon, djur och föräldrar. Börjar tycka att det är skönt att komma hem till lugnet i Solna. Börjar vänja mig vid att Värmdö verkligen ÄÄÄÄR långt bort (det skulle jag aldrig ha erkänt för tre veckor sedan). Och jag älskar det. Jag älskar att vara "vuxen" på riktigt. Att se till att pengarna räcker. Att köpa och laga min egen mat. Att rensa avloppen och skura mina egna golv. Är det sjukt? Kanske. Men jag är nöjd! :)