otrygghet

Jag har haft en jäkligt skön helg hittills. Har inte varit i skolan sedan i tisdags eftersom att det har varit genrep, festligheter, ledighet och show som stått på schemat och känts jäkligt mycket viktigare än den.

Och vilken show vi bjöd på! Eller snarare vilka, även då den första blev lite som ett "genrep". :)
Är det inte konstigt att jag trots att jag nu har hållit på med det här i många år fortfarande skäms över att säga att jag är sstolt över mig själv? Jag blir så sjukt glad när någon annan säger att jag har gjort ett bra jobb men jag vågar aldrig riktigt hålla med personen i fråga. Jag vet att mina grupper var jävligt roliga att se på - att de levererade den energi som jag gett dem under en hel termin. Jag vet att jag inte gjorde ett enda fel när jag själv dansade och att jag "hjulade" med raka ben. Jag vet att mina kidz älskar mig och jag vet att Malin, barn- och ungdomsansvarig på Body Joy, älskar mig. Men jag vågar inte säga hur bra jag är! Är det inte sjukt?

Jag har insett att min säng är jävligt stor för en person också, trots alla 10 000 kuddar jag brottas med varje natt. Jag är egentligen jäkligt nöjd med att vara singel och att klara mig själv. Jag letar varken efter man eller mus, förhållande eller sex. Jag vill bara ha en sovkompis. Någon som brottas lite, vänder sig, gnisslar tänder, snarkar, gnyr eller pratar i sömnen under natten som jag kan få irritera mig på. Eller bara någon som skedar mig så att jag själv känner mig tryggt och kan sova gott. För hur mycket personen i fråga än låter eller rör på sig så sover jag så mycket böttre när jag väl sover om jag blir omhållen. Jag är ny i min situation och känner mig rätt ensam. Och inte vidare trygg.
Jag trivs som fan och börjar längta hem hit när jag vill hem men jag känner mig otrygg så fort Emelie är borta på annat eller när vi stänger dörrarna på kvällarna när det är dags att sova.

Jag är sällskapssjuk. Och jag saknar någon som berömmer mig och får mig att inse hur bra jag är. För jag är så jävla bra! I övrigt så är jag rätt nöjd med att bli lämnad ifred. Att få klara mig själv och stoltsera med det. Men där är ju problemet igen... Att jag ska våga vara stolt.

Varför är jag så otrygg?
Varför är jag så osäker?
Och varför känner jag mig inte älskad?

Vad ser ni som inte jag ser? Vad ser jag som inte du ser?