Arvid frågade mig igår kväll hur många läsare jag hade på min blogg. Han satt och läste det senaste och väldigt, väldigt långa inlägget jag skrev häromdagen och klagade på att han aldrig skulle orka läsa igenom det då det var så lååååångt. Jag svarade att jag inte visste och att jag inte egentligen undrar heller. "Men vadå, kan man inte kolla upp det på något sätt då?"
Jo det kan jag. Jag kan ta reda på hur många som läser, varifrån de kommer och vilken IP-adress de har. Grejjen är ju bara den att I don't give a damn. Att jag lägger upp det jag skriver på en blogg kan ju kanske tänkas vara lite dumt om meningen med det jag skriver inte är för att så många som möjligt ska läsa det. Men det är så enkelt med en blogg! :) Jag får tag på den var jag än är och jag memorerar mitt liv på ett ställe där jag kan komma åt det, även fast datorn kraschar eller lägenheten brinner ner. Plus att jag inte behöver vara rädd för att någon ska läsa om mina innersta hemligheter för att de råkar hitta min dagbok då det vore väldigt korkat att publicera dem här, haha.
I övrigt så är jag en glad människa just nu. Jag är glad och brottas med den ensamhet och avsaknad av stor familj som jag är så ovan vid. Jag skulle kanske kunna kalla det humörsvängningar eller känslosvall men det ger mig inte rättvisa. Jag har så mycket att vara glad över - så mycket som jag är glad över. Ibland så dalar det såklart. Då är det bara att tänka på det fina jag har igen. Men det är ensamt. Eller, nej, det är snarare tomt. Det är tomt att inte dela soffa med pappa under te-drickandet på kvällarna. Det är tomt att inte duka till minst sex personer på vardagskvällarna. Det är tomt att inte behöva ringa någon som berättar om sin dag eller lyssnar på min idioti för att fly från vardagen för att vardagen nu är så lugn och enkel.
Jag säger inte att det inte är bra. Det är ovant.
Jag saknar redan mina kidz och får en liten klump i magen när jag tänker på att det är 4 månader kvar till dess att jag får träffa dem igen. Har tillsammans med Malin beslutat att jag ska släppa de yngsta boyzen och se hur det fungerar med en ny instruktör. Inte egentligen för att jag vill släppa dem eller för att jag måste, utan för att vi behöver få in fler instruktörer på Body Joy och för att jag själv har gått så många utbildningar och har så mycket erfarenhet att de yngre barnen inte längre är någon utmaning. Jag är rädd för att tröttna mitt i en termin och att därmed inte göra ett bra jobb med barnen.
Lite ångestladdat är det ändå - jag har några av mina stora favoriter i den gruppen. Mina coola men in black.
Har fyra helvetesveckor framför mig nu. Tre tentor på två veckor. Jag inleder den med att bjuda hem saknade vänner på middag ikväll. Och genom att dricka mig fnissig på vin med Emelie och Arvid igår.
Jag lever i en dröm och slår mig själv på fingrarna när jag klagar. Ser fram emot en sommar med bra väder, nytt jobb och nya vänner. Och gamla vänner såklart! :)
"I came to this world with nothing and I leave it with nothing but love - everything else is just borrowed"
Om jag inte letar efter kärleken, kommer den då att hitta mig? Kommer den slå mig i knävecken för att berätta att den är här när det är dags eller är det hela bara en gissningslek som aldrig tar slut? Ska man hela tiden chansa och hoppas på att pricka rätt? När vet man om det är rätt? Hur vet jag att jag inte redan hälsat på den och sen gått vidare för att jag aldrig tillät mig själv att se om jag kunde hitta den?
Jag är alltid så proppfull med känslor som kärlek, glädje, lycka, förvirring, avsky, hat och stolthet. Men kärlek! Jag älskar ju livet! Jag älskar utmaningar! Jag älskar mina vänner! Jag älskar min familj! Jag älskar att dansa! Jag älskar intelligens! Jag älskar solen! Jag älskar så mycket och så lätt - när vet jag när jag har hittat den riktiga kärleken? Hur känner jag skillnaden.
Jag letar inte efter kärlek, jag hoppas att den ska hitta mig some day. Är nöjd där jag är liksom. Det sjuka är att jag ibland funderar över ifall själen bara har en viss mängd kärlek att spendera under en livstid, eller möjligtvis ifall den bara har en viss mängd kärlek att ge på en och samma gång. I bägge fall är jag screwed - jag älskar så mycket. Jag är rädd för att aldrig bli kär. Jag letar ju inte efter mer kärlek eller fler känslor. Så tänk om den aldrig hittar till mig, kärleken?
No comments:
Post a Comment