Höstlov

Nu har mina änglar höstlov så det är ingen dans på över en vecka för min del. Nu får jag massor med tid över för saker jag normalt inte hinner med och det ska bli skönt med lite paus. Men tråkigt!
Onsdag är det aerobics. Imorgon ska jag hitta på en koreografi och börja ragga folk till mitt pass, så att det inte är 3 pers som kommer. Det går ju inte!

Anki är i Stockholm. Hon bor hos Ellika (som jag inte hälsat på, även fast hon bott i här sen i somras). Vi ska förmodligen partaja lite på onsdag. Besöka baba. Det blir nog najs, har inte träffat någon av dem på länge trots att de är två av mina absolut bästa barndomsvänner. Vi är lika dåliga alla tre.
Det ska hur som helst bli väldigt najs att träffas igen. Gamla gänget, tjejerna jag spenderade mina somrar med. Tjejerna jag upplevt så mycket med. Vi är lika olika. Haha, det stämmer bra in på oss. Lika olika.

Hade en heldag tillsammans med David idag. Det var najs, eller, mer än najs! Det blev en sen lunch på ett mysigt café med mysig musik och långpromenad runt en liten del av kungsholmen. Skönt att ha någon jag kan retas med och mula med löv utan sura miner. Bara skratt, bra snack och mys. Skönt väder med fantastisk höstsol men lite för mycket vind för min smak. Det är så fint nu när det är gula löv på träden (och på marken!). Mysigt med mycket kläder men det betyder också fler prylar att hålla reda på.
Vet inte hur jag ska "reagera" på hur promenaden slutade. Vi har ju vår deal och det kändes naturligt. För naturligt. Det var hur som helst klart mysigt!

Sitter och diskuterar skidresa till Trysil med Johan nu. Mycket bra priser för slutet av januari för en stuga för mellan 16-19 pers. Vill du följa med så ring! Det blir mycket bra skidåkning och förhoppningsvis grymt röj! :) Och god mat, eftersom jag är där! ;) Låter det lockande med en lyxstuga en hel vecka (jacuzzi, bastu, öppen spis, tre badrum, läckert kök, internet, kabeltv) för mellan 1500-2500 kr per person? Oh yea!

Body Joy

Back to basics. Jag älskar de här dagarna då jag äntligen får sitta i receptionen på Body Joy igen. Det händer ju bara någon gång i veckan nu för tiden, men fan vad det är värt det! I loooooove my job.
Det ska bli skönt med lite lov och grejjer nu nästa vecka. Jag jobbar som vanligt men har inga Funkykidzklasser i och med att det är höstlov för barnen, men jag behöver ladda om på nytt känner jag. Det tar så mycket energi och ändå älskar jag det. Jag älskar mina barn. Jag älskar mitt jobb.
På onsdag börjar jag hålla aerbicsklasser regelbundet! Wei! Varje onsdag 18.30 kommer jag hålla. Jag är så bra. Och Lena vet inte vad hon har gett sig in på... Jag har lite skuldkänslor, tänk om det blir skitdåligt! Eller skitbra! Då får hon konkurrens! ;)

Det är skönt när det börjar lösa sig för människor runt om en igen, när de verkar vara relativt nöjda. Det ger mig hopp om att saker runt mig också kan lösa sig tillslut.
Jag vill att du mår bra men sen vet jag inte hur mycket jag känner för att bygga upp en ny relation med dig. Jag känner ju inte dig, jag känner den du blir. Det är det enda jag kommer ihåg och förmodligen den enda delen av dig jag har träffat. Visa mig att du är värd att lära känna.
Allt runt dig ger mig ångest och skuldkänslor. När vi ska träffas måste jag bygga upp min självkänsla på nytt så att jag inte börjar skaka. Jag vet inte varför jag börjar skaka - jag bara gör det. Jag är så... ovan vid att träffa dig. Jag är så ovan vid och ovetande om att du också är en bra människa innerst inne. ´
Jag vet inte vem jag är när du är med. Du säger att du känner mig bäst och att du vet vem jag är och att jag är dig upp i dagen. Men vem fan är du? Jag vill inte vara den jag ser i dig. Jag vill vara jag. Emelie, som Emma känner. Emma vet vem jag är. Och pappa. Från start.

Hahahahahaha såg just att det står "Ögontvätt" på flaskan med spraymedel för solarieögonskydden. Tänkte sätta dit en till lapp med texten "för dig som ser dåligt" eller "för dig som har tröttnat på linser och glasögon". Haha, jag är kvick ibland!

Dags att röra sig mot bussen... Slut för idag, tack för idag! Lets dega framför sex and the city! :D

sjukdom

Nu fick jag det svart på vitt. Du är sjuk. Och vad gör det mig?
Har jag varit blind eller har du varit duktig på att dölja?

Det är galet vad många frågor jag vill ha svar på, men förmodligen vet du inte om det själv s åjag kan inte fråga dig.

Vad gör jag nu?

Jag gav dig ett ultimatum - allt eller inget - och jag tror att jag har fått mitt svar i och med att du inte hör av dig. Du sa förlåt och det värmde men den här gången räcker inte det.
Jag älskar dig men det tar för mycket kraft för att jag ska orka med om jag inte får någonting tillbaka. Sänk dina krav och var nöjd med det du har och den du är för en gångs skull. Jag vill att du är nöjd med att ha mig där istället för att vara besviken över det jag inte kan ge. Jag är inte perfekt.

Jag kan inte vara den du alltid slänger skit över. Jag kan inte alltid vara den som blir utskälld för att din situation inte passar dig. Jag kan inte alltid vara din air bag. Jag kan inte alltid ge dig det du behöver.
Jag kan vara din bästa vän. Om du vill ha mig.

När jag verkligen, verkligen behöver dig är du helt fantastisk. Du tröstar och får mig på bättre humör. Jag litar på dig och pratar med dig. Jag bryr mig om dig. Jag älskar dig. Problemet är bara att du inte förstår hur ofta jag behöver dig. Bara en liten del av dig som kanske säger att "du är fantastisk" eller frågar hur jag mår, mer än bara på söndagarna då vi leder funkykidz tillsammans.
Jag har försökt hjälpa dig och få dig att prata om det som får dig att må som du gör. Du vill inte prata med mig och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag försöker och har gjort det i flera år. Kan du inte se det?

Varför är det alltid mitt fel?
Ett svar och jag skulle vara mycket tacksam.

Egentligen så hade jag bara tre saker att säga:
1. Jag tror att det är dags att du slopar ditt negativa tankemönster då det bara gör dig illa.
2. Du är fantastisk. Var nöjd med det du har och den du är.
3. Jag älskar dig.


Problem existerar inte längre för mig. Jag försöker se allt från ett annat perspektiv än vad jag gjort tidigare.
Ingenting är omöjligt. Vissa saker tar bara lite längre tid.


I övrigt så var sjöslaget klockrent.
Och så längtar jag till nästa helg.

Miss the good times

Jag saknar det gamla - NU3, gänget, Karin, måltiderna i Body Joys personalrum, alla hemmafester, Martin x2, Martins mammas säng (hahahahaaha)... Allt det var en trygghet i sig, och jag saknar faktiskt allt det där som då var så självklart. Nu är ingenting självklart längre, alla jobbar/pluggar på olika ställen, olika tider och man får planera en vecka i förväg om man ska hinna ta en snabbfika. Det är helt galet ovant.
Kom och tänka på allt det här då jag satt och kollade igenom gamla bilder från hemmafester hos Melin och Edvard (ölspelet!). Saknar det stora gänget som vi var som alltid träffades på helgerna. Saknar alla grabbar. Saknar tryggheten med att alltid veta vad som hände nästa helg och vilka jag skulle träffa. Det var ganska länge sen vi hade det så men fasen vad jag saknar det ändå.

Jag känner mig ensam, det är nog där tankarna på gänget grundar sig. Tanterna på jobbet är tanter och chefen är trevlig. The Big Body Joy-family träffar jag inte lika ofta, då jag inte hinner spendera hela kvällarna där längre, mostly pga jobb. Jag jobbar/tränar och går hem nu för tiden, mer hinner jag inte med. Förut var det tjejernas samlingsplats, vi umgicks så gott som varje dag utan att vi tänkte på det då.
Fan vad jag saknar det. Jag saknar våra "efter skolan-måltider" i personalrummet med Jocke och Mange (hahahaha, "LiggMagda"). Vilket sexsnack! Det är inte samma sak där utan er längre. Den enda som är kvar där med mig är Magda och henne saknar jag ändå eftersom att vi inte träffas lika regelbundet.
Jag saknar Sandra och det vi hade när vi bodde i England. Vi var verkligen close och det betyder mycket för mig. Det är alltid roligast när du är med.
Jag saknar Patte, hon är i och för sig hemma nu i veckan, men jag vill att hon bor hemma i Sverige och är på Body Joy när jag kommer dit.
Fy fan vad bortskämd jag var och det enda jag såg då var problem. Jävla skit. Jag älskar ju er!

Känns skönt att allt runt mig och Alex börjar lägga sig och att vi kan prata igen som förut. Jag har saknat att snacka skit med honom, precis som så mycket annat med honom jag saknar. Jag saknar hans familjer och blev nästan gråtfärdig när jag för en stund trodde att Johannes inte kom ihåg mig. Jag saknar allt det där också.
Egentligen så saknar jag nog tryggheten och vanan av att alltid veta vad som händer samma kväll och vem/vilka jag umgås mest med. Jag saknar att få asgarva med er varje dag och att klura ut hur vi ska hjälpa varandra.

...men nu har jag bestämt mig. Jag ska sluta grubbla och istället gå vidare. Jag vill leva efter principen att "jag ångrar ingenting", som jag redan gör då det gäller belut eller händelser på fyllan. Det skulle vara så jävla skönt att slippa leva med ångest och tvekan. Allt jag gör vill jag ska ha betydelse för nuet och för framtiden, jag kan ju ändå inte förändra det som redan skett.
Jag orkar inte ångra att jag sa ifrån när det gick för långt mellan mig och mamma, jag saknar inte det vi har haft de senaste sju åren ändå och vill inte ha tillbaka det. Jag vill ha tillbaka min mamma som jag minns henne från när jag var liten - då var hon världens bästa mamma och jag vet att ingen skulle säga emot om jag frågade dem. Jag ångrar inte att det blev som det blev men jag måste sluta grubbla och tänka på vad jag kan göra åt situationen idag och tänka på framtiden. Jag vill att mina barn ska få uppleva min mamma som hon en gång var.
Jag ångrar inte att jag inte höll kontakten uppe med familjen Karpegård. Eller jo, jag ångrar det men vill istället göra någonting åt det. De är fantastiska.
Jag vill inte ångra någonting. Jag vill lösa situationerna idag istället.

Mycket som har hänt har påverkat mig som människa. Jag tror att min osäkerhet i att finna trygghet beror mycket på min relation till mamma. Jag har jättsvårt att lita på att folk tycker om mig och vill att jag ska må bra och jag ursäktar mig om jag gör det svårt för er. Jag är aldrig särskilt svartsjuk, jag har bara svårt att lita på att folk tycker om mig. Jag ber framförallt mycket om ursäkt till Emelie för det. Jag vet att det är "du och jag" men jag har ofta svårt att se varför och behöver därför mycket bekräftelse från dig. Du är fantastisk och jag älskar dig. Du är min bästa vän och det blir alltid bäst med dig.
Det finns en människa jag aldrig känner att jag behöver tveka på (utöver familj). Hon är också den enda människan jag inte ständigt behöver bekräftelse ifrån för att känna kärlek - Emma. Hon vet, för hon har varit med från början (1989).

Trots all saknad så mår jag väldigt bra. Jag har hittat mig själv och vet vem jag är då jag i snart tre månader har behövt "facea" allt själv. Jag har vänner som hjälper mig att ta de värsta stötarna och jag vet vilka de är.
Jag jobbar mycket och har just nu både nackspärr och lindrig benhinneinflammation i båda benen. Jag är ofta trött och/eller skadad. Ber om ursäkt om ni får höra klagomål över tröttheten men det är nog dags att jag börjar inse att jag kanske inte är så trött som jag tror utan att det egentligen bara är standardsvaret på frågan "Hur mår du?".
Livet lättar och molnen skingrar sig. Allt är möjligt bara det att det svåra tar lite längre tid. Jag reser på mig sakta men säkert och inser lite mer för var dag att jag kan vara stolt över mig själv utan att ständigt blir bekräftad. Det är tufft att leva ensam (hahaha, det låter som jag är 45 år gammal och nyskild :p). Jag har aldrig varit särskilt stolt över mig själv - det är dags att ändra på det och ta saker för vad de är och sluta tycka synd om mig själv.
Jag är inte ensam - det är en annan sak jag måste inse. Det är mål nummer två. Mål nummer ett är att sluta ångra.

Jag meddelar när jag är i mål.

Same, same - but different.