Jag gav dig ett ultimatum - allt eller inget - och jag tror att jag har fått mitt svar i och med att du inte hör av dig. Du sa förlåt och det värmde men den här gången räcker inte det.
Jag älskar dig men det tar för mycket kraft för att jag ska orka med om jag inte får någonting tillbaka. Sänk dina krav och var nöjd med det du har och den du är för en gångs skull. Jag vill att du är nöjd med att ha mig där istället för att vara besviken över det jag inte kan ge. Jag är inte perfekt.
Jag kan inte vara den du alltid slänger skit över. Jag kan inte alltid vara den som blir utskälld för att din situation inte passar dig. Jag kan inte alltid vara din air bag. Jag kan inte alltid ge dig det du behöver.
Jag kan vara din bästa vän. Om du vill ha mig.
När jag verkligen, verkligen behöver dig är du helt fantastisk. Du tröstar och får mig på bättre humör. Jag litar på dig och pratar med dig. Jag bryr mig om dig. Jag älskar dig. Problemet är bara att du inte förstår hur ofta jag behöver dig. Bara en liten del av dig som kanske säger att "du är fantastisk" eller frågar hur jag mår, mer än bara på söndagarna då vi leder funkykidz tillsammans.
Jag har försökt hjälpa dig och få dig att prata om det som får dig att må som du gör. Du vill inte prata med mig och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag försöker och har gjort det i flera år. Kan du inte se det?
Varför är det alltid mitt fel?
Ett svar och jag skulle vara mycket tacksam.
Egentligen så hade jag bara tre saker att säga:
1. Jag tror att det är dags att du slopar ditt negativa tankemönster då det bara gör dig illa.
2. Du är fantastisk. Var nöjd med det du har och den du är.
3. Jag älskar dig.
Problem existerar inte längre för mig. Jag försöker se allt från ett annat perspektiv än vad jag gjort tidigare.
Ingenting är omöjligt. Vissa saker tar bara lite längre tid.
I övrigt så var sjöslaget klockrent.
Och så längtar jag till nästa helg.
No comments:
Post a Comment