Miss the good times

Jag saknar det gamla - NU3, gänget, Karin, måltiderna i Body Joys personalrum, alla hemmafester, Martin x2, Martins mammas säng (hahahahaaha)... Allt det var en trygghet i sig, och jag saknar faktiskt allt det där som då var så självklart. Nu är ingenting självklart längre, alla jobbar/pluggar på olika ställen, olika tider och man får planera en vecka i förväg om man ska hinna ta en snabbfika. Det är helt galet ovant.
Kom och tänka på allt det här då jag satt och kollade igenom gamla bilder från hemmafester hos Melin och Edvard (ölspelet!). Saknar det stora gänget som vi var som alltid träffades på helgerna. Saknar alla grabbar. Saknar tryggheten med att alltid veta vad som hände nästa helg och vilka jag skulle träffa. Det var ganska länge sen vi hade det så men fasen vad jag saknar det ändå.

Jag känner mig ensam, det är nog där tankarna på gänget grundar sig. Tanterna på jobbet är tanter och chefen är trevlig. The Big Body Joy-family träffar jag inte lika ofta, då jag inte hinner spendera hela kvällarna där längre, mostly pga jobb. Jag jobbar/tränar och går hem nu för tiden, mer hinner jag inte med. Förut var det tjejernas samlingsplats, vi umgicks så gott som varje dag utan att vi tänkte på det då.
Fan vad jag saknar det. Jag saknar våra "efter skolan-måltider" i personalrummet med Jocke och Mange (hahahaha, "LiggMagda"). Vilket sexsnack! Det är inte samma sak där utan er längre. Den enda som är kvar där med mig är Magda och henne saknar jag ändå eftersom att vi inte träffas lika regelbundet.
Jag saknar Sandra och det vi hade när vi bodde i England. Vi var verkligen close och det betyder mycket för mig. Det är alltid roligast när du är med.
Jag saknar Patte, hon är i och för sig hemma nu i veckan, men jag vill att hon bor hemma i Sverige och är på Body Joy när jag kommer dit.
Fy fan vad bortskämd jag var och det enda jag såg då var problem. Jävla skit. Jag älskar ju er!

Känns skönt att allt runt mig och Alex börjar lägga sig och att vi kan prata igen som förut. Jag har saknat att snacka skit med honom, precis som så mycket annat med honom jag saknar. Jag saknar hans familjer och blev nästan gråtfärdig när jag för en stund trodde att Johannes inte kom ihåg mig. Jag saknar allt det där också.
Egentligen så saknar jag nog tryggheten och vanan av att alltid veta vad som händer samma kväll och vem/vilka jag umgås mest med. Jag saknar att få asgarva med er varje dag och att klura ut hur vi ska hjälpa varandra.

...men nu har jag bestämt mig. Jag ska sluta grubbla och istället gå vidare. Jag vill leva efter principen att "jag ångrar ingenting", som jag redan gör då det gäller belut eller händelser på fyllan. Det skulle vara så jävla skönt att slippa leva med ångest och tvekan. Allt jag gör vill jag ska ha betydelse för nuet och för framtiden, jag kan ju ändå inte förändra det som redan skett.
Jag orkar inte ångra att jag sa ifrån när det gick för långt mellan mig och mamma, jag saknar inte det vi har haft de senaste sju åren ändå och vill inte ha tillbaka det. Jag vill ha tillbaka min mamma som jag minns henne från när jag var liten - då var hon världens bästa mamma och jag vet att ingen skulle säga emot om jag frågade dem. Jag ångrar inte att det blev som det blev men jag måste sluta grubbla och tänka på vad jag kan göra åt situationen idag och tänka på framtiden. Jag vill att mina barn ska få uppleva min mamma som hon en gång var.
Jag ångrar inte att jag inte höll kontakten uppe med familjen Karpegård. Eller jo, jag ångrar det men vill istället göra någonting åt det. De är fantastiska.
Jag vill inte ångra någonting. Jag vill lösa situationerna idag istället.

Mycket som har hänt har påverkat mig som människa. Jag tror att min osäkerhet i att finna trygghet beror mycket på min relation till mamma. Jag har jättsvårt att lita på att folk tycker om mig och vill att jag ska må bra och jag ursäktar mig om jag gör det svårt för er. Jag är aldrig särskilt svartsjuk, jag har bara svårt att lita på att folk tycker om mig. Jag ber framförallt mycket om ursäkt till Emelie för det. Jag vet att det är "du och jag" men jag har ofta svårt att se varför och behöver därför mycket bekräftelse från dig. Du är fantastisk och jag älskar dig. Du är min bästa vän och det blir alltid bäst med dig.
Det finns en människa jag aldrig känner att jag behöver tveka på (utöver familj). Hon är också den enda människan jag inte ständigt behöver bekräftelse ifrån för att känna kärlek - Emma. Hon vet, för hon har varit med från början (1989).

Trots all saknad så mår jag väldigt bra. Jag har hittat mig själv och vet vem jag är då jag i snart tre månader har behövt "facea" allt själv. Jag har vänner som hjälper mig att ta de värsta stötarna och jag vet vilka de är.
Jag jobbar mycket och har just nu både nackspärr och lindrig benhinneinflammation i båda benen. Jag är ofta trött och/eller skadad. Ber om ursäkt om ni får höra klagomål över tröttheten men det är nog dags att jag börjar inse att jag kanske inte är så trött som jag tror utan att det egentligen bara är standardsvaret på frågan "Hur mår du?".
Livet lättar och molnen skingrar sig. Allt är möjligt bara det att det svåra tar lite längre tid. Jag reser på mig sakta men säkert och inser lite mer för var dag att jag kan vara stolt över mig själv utan att ständigt blir bekräftad. Det är tufft att leva ensam (hahaha, det låter som jag är 45 år gammal och nyskild :p). Jag har aldrig varit särskilt stolt över mig själv - det är dags att ändra på det och ta saker för vad de är och sluta tycka synd om mig själv.
Jag är inte ensam - det är en annan sak jag måste inse. Det är mål nummer två. Mål nummer ett är att sluta ångra.

Jag meddelar när jag är i mål.

Same, same - but different.