Har haft en bra helg. kanske inte världen bästa men ändå en riktigt bra en. Fredagskvällen började med ett par glas rödvin hos Sandra i Älta och slutade ensamt hemma i min säng efter kl 05 efter ett antal drinkar, en flaska smultronvin, lite småudda men ganska trevliga tyresö-ppl, lite fyllekänslor och en stooooor kaviar-knäckemacka senare. Lördagshumöret var helt enkelt förstört när Alex ringde och väckte mig vid halv 10, haha. Jag mådde så jäkla kasst när jag vaknade trots att jag inte var särskilt full kvällen innan, det var verkligen mycket värre än på väldigt länge! Vet inte om jag ska skylla på blandingen av alkoholsorter eller min stigande ålder haha!
Alla som känner mig väl vet att jag blir ett bakfyllemonster -jag kan bli hur bakis som helst och sen vara det i flera dagar. Att festa på en lördag med föreläsningar på måndagen efter är ett rent skämt! Mina äldre vänner berättar med ångestblandad glädje (eller är det kanske glädjeblandad ångest?) om hur mycket värre det blir med åren. Är det sant så får jag festa järnet nu och sen bli nykterist på heltid vid senast 25 års ålder. Om jag inte ska dö på kuppen liksom. Det skulle ju var kul att hinna göra någonting av den femåriga utbildningen som jag idag har fyra år kvar av.
Men i alla fall... Jag gjorde någonting av lördagen också. :) Grabbarna och Snadisen kom hit och käkade tonfisksallad och äppelpaj med vaniljsås. Inte samtidigt såklart. Var rätt nöjd när de drog vid 23-tiden. Diskade, snackade med Emelie som kom hem och gick sedan och la mig för att sova i typ 12 timmar. Skönt! När jag vaknade i morse så var jag sjuk. Pallrade mig till jobbet ändå och känner mig bättre nu men fortfarande inte bra. Huvudvärk och lite feber. Urk. Skönt att i alla fall ha en anledning till att vara seg och tråkig. Och till att äta Ben&Jerrys, kvarvarande äppelpaj och att sitta stilla och titta på serier och sen inte gå och träna. Är det ångestblandad lycka eller lyckoblandad ångest som följer?
Fick för mig att jag skulle "tävla" på "Katrins Goodie Bag". Gjorde det ganska oseriöst. Man kunde vinna en goodie bag. Kammade tydligen hem "priset" och ska hämta det på någon statoilmack vid Frescati typ imorgon. Intressant. Har inte ens en aning om vad det var för grejjer i den haha! Otur i kärlek - tur i spel?? :)
Frågade Emelie tidigare ikväll om hon är en glad människa. Hon kollade på mig i tre sekunder som att jag var dum i huvudet. Vi kom tillslut fram till att man kan vara en glad människa som har någonting att vara ledsen över. Man kan också vara en ledsen människa som har någonting att vara glad över.
Min fråga är då; om det nu är så att man är en glad människa som inte har någonting speciellt att vara ledsen över, men som ändå känner sig ledsen ibland. Är man en ledsen glad människa eller en glad ledsen människa? Eller är man en glad människa med dåliga dagar?
Jag skulle nog säga mig själv vara en glad människa med dåliga dagar. Just nu är jag en glad, sjuk människa och alltså en glad "ledsen" människa. Eller en människa med någonting att vara "ledsen" över. Faaan, det är krångligt det här med definitioner på känslor och känslomässiga tillstånd.
Jag börjar känna mig lite ensam. Alltså, inte ensam ensam - jag har de mina och jag är aldrig ensam när jag behöver dem. Men lite ensam som i att inte bråka med mina syskon, eller att inte vara förbannad för att päronen inte orkar hämta mig vid bussen för att det är "fint väder" eller "för sent". Eller att inte ringa någon och säga typ "Hey vad gör du? Jag börjar tidigt i morgon och har ingen lust att sova mer än ett par fjuttiga timmar inatt!". Typ, hehe.
Någonting som är crazy med det hela är att jag trivs! Jag trivs med att känna mig lite ensam. Att känna mig sårbar utan att känna mig liten. Att öppna mig för någon annan än mig själv utan att behöva se mina föräldrars oroliga eller förvirrade miner när jag berättar om någonting konstigt/tråkigt/dumt som har hänt mig. Nu växer jag ännu mer i mig själv och jag gör det tillsammans med någon som jag aldrig behöver skämmas inför. Någon som inte dömer mig och någon som oroar sig i rätt stunder. Som ger mig konkreta förslag på lösningar.
Jag trivs med att allting inte är som förut. Med utvecklingen. Utvecklingen och förändringen gör mig rädd och trygg på samma gång. Det är min drog. Kommer jag aldrig att kunna stanna upp?
Jag älskar faktumet att jag har börjat skriva igen. Den här varianten på dagbok är bara en del. Ett tidsfördriv och ett ställe att kasta allt onödigt tänkande på.
Och jag älskar faktumet att det när den här skitmånaden (maj = pain in the ass-skolmånad) är slut är sommarlov. Och nytt jobb. Och nytt sätt att "somra" på. Nya människor att göra det med. Nytt ställe att göra det på.
Wow!
No comments:
Post a Comment