Distans

Jag låter sällan någon komma så nära som jag låter dig komma. Du vet att det tog tid, jag har fått kalla fötter många gånger det senaste halvåret. Jag kanske har gjort dig ledsen och då ber jag om ursäkt. Det har aldrig varit min mening att göra dig illa. Jag säger alltid vad jag tycker. För mig är det enkelt men du verkar tycka att min enkelhet är svår att hålla tempo med.

Men nu. Du vet att jag vill vara med dig. Jag vill låta dig komma närmare men viktigast av allt - jag vill komma nära dig. Då är det du som backar. Är det för att jag vet vad jag vill? För att jag gillar dig? Du mår dåligt men säger inte mycket om det. Du slutar höra av dig och ber i efterhand om ursäkt. Då håller mig på avstånd trots att jag behöver dig. Jag behöver ditt stöd. Du backar för att sen komma tillbaka igen. Förut var det jag, nu är det du. Du hanterade min stress bättre än vad jag hanterar din.

Du kan inte bara fly såhär. Jag kan inte komma nära dig om du inte låter mig. Då kan jag inte hjälpa dig. Du stöter bort mig som att du inte vill känna av mig men lockar ändå med meddelanden som påminner om hur vi brukar vara. När vi är bra. Och jävlar vad bra vi är då. Det är ett fult spel du kör. Du gillar inte ens spel.

Jag känner mig lämnad. Och nu funderar jag. Jag behöver distans. Jag har gjort mig beroende av oss. Om jag backar nu så slipper jag bli sårad. Jag kan vända mig om och glömma om jag gör det nu.