Hur sätter man ord på hur man avslutar något som egentligen aldrig var någonting men ändå väldigt mycket? Hur sätter jag ord på någonting som jag inte kan definiera eller någonsin blivit definierat? Någonting som varit långt ifrån kärlek men samtidigt väldigt likt trygghet?
Hur gör jag för att förändra så lite som möjligt?
Undrar om jag har gjort rätt val? Jag är osäker på mig själv och det påverkar min förmåga att våga utvecklas. Är det här min väg? Jag vill ju så jäkla gärna.
Nu har jag stått still ett tag och börjar bli uttråkad så då letar jag möjligheter till förändring. Blir osäker på allt och har mycket vilja som drar mig åt olika håll. Jag kämpar vidare. Jag har fått så många nya möjligheter att jag är vimmelkantig. Jag vet inte åt vilket håll jag ska blicka och tittar istället ner i marken eller på mina duktiga kidz som jag är så stolt över. Sistnämnda gör mig lugn. Där vill jag inte ha mycket förändring.
Jag är väldigt positivt inställd till förändringar. Jag behöver förändring för att utvecklas och det är någonting jag ständigt söker. Har alltid gjort. Jag har svårt att stå still på samma ställe en längre tid.
Just nu letar jag efter nya utmaningar. Jag vill stå på egna ben. Vill vara oberoende. Klara mig själv. Vara självständig. Vill älska. Längta. Sakna. Skratta.
Jag älskar livet. Strävar efter lycka men är inte olycklig. Kommer längre för var dag - når mina mål. Slår mig fri. Blir starkare.
Jag saknar.
Jag skrattar. (Tackar Emelie för det - är så nöjd.)
Två steg fram, ett steg tillbaka - det tar sin tid.
No comments:
Post a Comment