piss

Det är lite knas just nu. Jag är galet ur balans och det känns ibland som att jag skulle kunna ligga ner i en hel vecka utan att resa på mig. Vet egentligen inte vad det är som får mig att känna det jag känner men jag tycker hur som helst att det är jobbigt och jag har svårt att hantera situationen då jag blir så hopplöst hjälplös när jag känner mig det minsta lilla nere.
Och nu är det på riktigt. Det brukar komma sådana här jobbiga perioder innan mina "terminer" sätter igång. Lite ångest över att jag VET att jag kommer ha mycket att göra, att det kommer att vara stressigt och att jag ändå vill vara alla till lags. Att gå in i en "bubbla" någon gång ibland är okej men egentligen (om jag hade klarat mig utan något som helst socialt liv) så hade jag nog gjort ännu bättre ifrån mig, om jag gick in i "bubblan" för att komma ut 12 veckor senare.
Egentligen så tror jag att en "nyckel" skulle kunna vara faktumet att jag behöver lite riktig närhet och bekräftelse. Jag har mina vänner och jag har sex. Jag tror att det är "mellantinget" jag saknar. Någon som tycker att jag är den bästa människan i hela världen och visar mig det.

Är trött på att mina och Emelie's rutiner just nu är så olika. Vi ses inte. Ingen av oss handlar nästan alls. Ingen äter hemma. Ingen orkar städa. Och det sommarjobbet jag har haft under sommaren har bidragit till att jag i perioder har varit en ensam människa. Jag saknar Emelie. Och jag saknar mitt vanliga jag. Det "jag'et" som jag känner och känner mig trygg i.

Saknar mitt jobb, där stress inte är en giltig ursäkt för att vara elak. Inom restaurang är det tydligen okej - och jag hatar det.

Har haft lite halvkassa matvanor de senaste 3 veckorna vilket har bidragit till mer mattänk. Ännu en anledning till att känna mig nere. Jag trodde fan att jag hade lyckats komma över skiten - att jag lyckats jobba bort ät-ångesten.


Fan vilket muntert inlägg....