Jag kan gå hur långt som helst.

Jag behöver rensa tankarna. Långprommis någon?

Varför ska det vara så svårt att veta hur man ska gå tillväga för att det ska blir så bra som möjligt? Varför kan jag inte bara svara "ja jag vill" eller "nej jag vill inte". Var kommer min rädsla för att 1+1=2? Varför tillåter jag inte mig själv att bli kär? Varför är jag så rädd för att göra mig själv eller någon annan illa?

Jag har insett att jag varje gång jag skriver en känslofull text, fyller den med frågor som jag inte kan besvara. Jag tror att det är för att jag inte känner mig själv tillräckligt och därför inte litar på att jag tar rätt beslut. Jag är rädd för att jag ska förlora vänner och förtroende från folk runt omkring om jag tar ett felaktigt beslut. Jag är rädd att jag ska ångra mig. Jag är rädd för att jag ska göra någon illa. Det här är dock rena hypoteser och ingenting jag kan dra en slutsats om.

Det värsta är att jag tror att jag endast kommer hitta mig själv, ensam. Vad händer då om det inte stämmer? Kommer jag ge upp eller kommer jag helt enkelt aldrig hitta mig själv?

Det här är inte en text om hur fel livet är. Mitt liv är jäkligt roligt och gött nu för tiden. Jag älskar det jag gör och jag är uppskattad från många olika håll. Jag har utstakade målstolpar för att kunna ta mig fram genom livet. Det går jäkligt bra just nu. Med skolan. Med livet. Allt. Jag är aldrig nöjd men jag är riktigt, riktigt nära.
Vad jag behöver? Fart och fläkt! Storm! Att bli tagen med vinden! Att förbättras! Vem/vilka ska ge mig det? Hur ska jag kunna bli en bättre människa om jag själv inte vet vem/vilka jag har som stöttepelare?

Ge mig inga ultimatum. Det är alla dessa ultimatum som ibland gör mig till den människa jag försöker undvika att vara. Hjälp mig. Jag är en bra människa. Jag har ett stort hjärta och mycket energi. Jag kan gå hur långt som helst.


Hur. Långt. Som. Helst.