Det ständigt dåliga samvetet

Jag har svårt att bestämma mig för huruvida jag tycker att det är skönt att sticka ut och springa eller inte. Är nöjd med att jag lyckats ta mig ut för tre rundor de senaste tio dagarna med tanke på allt annat jag haft med dansen och showerna samt det faktum att jag inte tagit ett enda löpsteg de senaste tre åren (bortsett från de två löprundorna i Thailand förra sommaren men de räknas knappt!). Jag är verkligen ingen löparmänniska. Tror jag. Jag väntar på den dagen jag tröttnar för att jag sprungit alla småvägar runt i Bergshamra upp och ner. De säger att Brunnsviken runt är en riktigt härligt löparrunda. Problemet är bara att den är 1,3mil lång. Ja, MIL! Uuh..

Var hemma på Löjvik för första gången sedan dess att jag flyttade igår. Det var mysigt som sjutton men också en besvikelse. Besvikelse över att allt (förutom min stuga) har fortsatt precis som vanligt. Över att syskonen knappt verkar märka att jag har varit borta. Jag vet ju att jag inte jätteofta var hemma förrän sent på kvällarna då jag ofta jobbade eller tränade då, "umgicks med familjen" som Monica E uttryckte det på showen haha, men jag trodde i alla fall att de skulle märka att mina skor inte stod i vägen i hallen, eller att ingen väckte dem kl 5.45 på morgonen för att gå till skolan. Men icke sa nicke. Har jag varit en dålig syster? Jag har ju i alla fall försökt! När jag väl var hemma så försökte jag. Försökte få kontakt, kramas och mysa. Med de som ville. Typ Elias och Saga. Och Jacob när han var i Stockholm.
Vad gäller Hannah däremot så gav jag nästan upp för ett tag sen. När jag i höstas sa att "nu flyttar jag snart, jag vill inte tappa dig, var rädd om relationen med din mamma" så fick jag ett bittert och upprört svar tillbaka. En blandning av dåligt samvete och ilska och uppror. Sen gav jag upp. Jag har sett en stor förändring hos min tidigare väldigt glada syster som alltid ville höra när jag hade någonting att berätta, eller berätta någonting roligt själv. De senaste två månaderna har jag inte hört mycket annat än "aaa", "mm" och "hej". Och igår: "vilken tur att du har flyttat hemifrån då".
Det enda jag tänker är - Vad gjorde jag för fel? Varför är hon så arg på mig?
Vi var ju så nära ett tag. Vi kanske inte berättade de hemligaste detaljerna för varandra men vi hade ju alltid roligt! Vi stod på samma sida i familjetjafsen. Nu vet jag inte på vilken sida du står på, Hannah. Jag saknar dig.

Nu börjar terminen lida mot sitt slut. Funkykidz är över och vi är ett par dagar in i maj. Jag börjar leda Core och Body Jam på Logica (fd VM Data) nu på torsdag. Idag ska jag på "anställningsintervju" på ett ställe där jag redan fått jobb inför sommaren. På onsdag ska jag ha ett nytt step-pass att leverera (vår-tecken!!). Pappa har fyllt år och nu väntar typ resten av släktens maj-födelsedagar. Nästa helg är det både brännboll och vårfest (samt tre veckor kvar till sommarfest). Tre tentor på tre veckor och arton fester för att fria detta (typ, haha). Och när allt detta är över - då har jag gått klart mitt första år på SKHS. Då är det inte lång tid kvar till dess att jag fyller tjugo år (vilket tidigare varit en dag jag längtat sjukt mycket efter men nu känns så jäkla B, haha). Då har jag tre månaders uppehåll från skola och plugg. Planen var ju också att man skulle vara fit som faaan för beach 09 men det gick som vanligt i stöpet. Ni får helt enkelt stå ut med mig som jag är.


Det ständigt dåliga samvetet. Är inte det så typiskt svenskt? Varför inte bara säga att "det ÄR faktiskt dig det är fel på. Inte mig. Jag har gjort allt enligt boken." när man känner så? Varför hålla på och vrida det och skylla på sig själv hela tiden? Det gör mig galen. Jag lägger ofta skulden på mig själv. Vad det gäller mamma t.ex, eller när något barn hoppar av Funkykidz. Det skulle ju ha varit så mycket lättare om jag bara sa att barnet i fråga inte passade för konceptet. Eller att det faktiskt var mamma som var dum och inte jag som gav henne rätten att kasta skit över mig. Eller att Hannah faktiskt har förändrats och inte jag som gjort någonting som ger henne rätten att helt plötsligt behandla mig som om jag inte var familj.
Men man ska vara seriös. Varför inte bara göra det så svårt som möjligt så att det blir intressantare att leva? Jag tror tyvärr att samvetet är en slags trygghet. Det gör att du måste förlita dig på dig själv och inte på någon annan. Det gör det lättare för dig att hantera en tuff situation.

Emelie, fan vad sjuk man är alltså. Hur många gånger har vi sagt det de senaste veckorna?