ÖVERKÖRD

Vad är det med mig som gör mig så lätt att köra över? Jag menar, det verkar ju vara helt okej!

* Det är tydligen okej för mina vänner att gå mig bakom ryggen. Jag är ju så bra som säger ifrån efteråt.
* Det är okej att ge mina arbetstider till någon annan för att de behöver dessa bättre. Nu är det ju faktiskt så att jag denna gång fick andra arbetstider och att mina ordinarie flyttades runt för en nära kollegas skull, så den här gången kändes det ändå helt okej.
* Det är okej att klanka ner på mitt sätt att leva bara för att jag råkar säga att jag är trött eller hängig. Det är ju ändå självförvållat!
* Det är okej att inte fråga mig också. För jag klarar mig säkert ändå. Jag har ju ett jobb.

Varför är det här okej? Varför händer det här om och om igen? Och varför kan ingen förklara för mig varför?


Visst, hela den här dagen började kasst. Jag sov dåligt för att jag är lite hängig, vaknade med ont i halsen och huvudvärk. Har träningsvärk i hela kroppen för att jag latat mig på en strand alldeles för länge. Har ganska mycket att göra för att jag har fyra veckor av mitt liv att ta igen för att jag var ute och reste. Lägenheten kändes skitig och det var fan inte gott med yoghurt och müsli till frukost, trots att müslin är hemmagjord. Morgonen var kass.
Min självdiciplin är i botten och det enda som får mig att sätta igång att plugga och koreografera är lite press. Lite press - då ÄNTLIGEN presterar jag.
Jag kom till skolan i morse och kände mig jäkligt seg men ganska glad. Jag har beslutat mig att alltid svara ärligt på frågan "allt bra?". Så idag när någon (kommer faktiskt inte ihåg vem det var och det spelar egentligen ingen roll då detta inte är riktat mot denna person) frågade mig hur jag mådde och jag sa att jag hade sovit dåligt och därför var lite trött, fick jag höra: Är du stressad eller? Och det värsta är att det var mer ett påstående som "Du är för stressad!"

Inte den klassiska "fick du ligga?" eller "har det hänt någonting?".
..........

"Nej? Varför skulle jag vara det?"
........

Aaaaaargh.
JAG HAR ETT JOBB. JAG TRIVS MED MITT JOBB. JAG VILL JOBBA. För vet du vad jag gör när jag jobbar? Jag dansar! Jag träffar härliga människor och många av mina finaste vänner! Jag dricker kaffe och skrattar! Jag bidrar med rörelseglädje till barn och vuxna! Jag utvecklas i min hobby!
Vill du veta någonting annat som är jäkligt najs? Jag har klarat alla mina tentor jäkligt bra också. Bättre än många, många andra. Trots att jag går tidigare från vissa föreläsningar och inte sitter hemma med böckerna lika mycket som många andra. Trots detta så har jag en ständig tro att jag är sämre. Jag har svårt att tro på mig själv trots mina fina resultat. DET får mig att sova dåligt.

Det kanske låter sjukt men att leva med målet att vilja prestera bra är inte lika med stress. Jag känner mig inte stressad. Jag har låg puls, lågt blodtryck, inget tryck över bröstet och min mage gör inte ont p.g.a. gamla magsår och magkatarrer. När jag stressad får jag ont i magen. Jag har inte ont i magen.
När jag är inne i det här ekorrhjulet mår jag bra. Jag tycker om att fylla upp mina luckor med saker att göra för annars hamnar jag i sängen framför mina serier med mina knäckemackor och mitt te alldeles för ofta. Det är inte där jag vill vara. Jag vill uppleva! Jag vill göra nytta!

Så detta till du som bryr dig. Snälla sluta påstå att jag är stressad för att jag har haft svårt att sova en natt. Fråga om det går bra eller om jag mår bra istället. Jag gillar att prestera bra på många håll och kanter. Jag gillar att tjäna lite pengar så att jag kan dra till Thailand i 4 veckor om jag känner för det.

De vänner som har varit med en längre tid vet att jag hör av mig om jag har för mycket. Med ett SMS eller telefonsamtal. De vet att jag bromsar när min mage säger stopp. Jag gör sånt. Tro det eller ej. Jag har tid för fritid med och jag ser till att göra det bästa av den.

Jag älskar er. Tack för att ni bryr er.
Sluta köra över mig. Jag har känslor trots att jag lever som stålkvinnan.