Många ytliga eller några få riktigt nära?

Att kanske behöva göra ett val.

Vill jag:

ha MINA kompisar som jag ALLTID hänger med?

göra allt med samma kompisar?

känna mig obekväm utan dem?

inte bli medbjuden av andra för att jag har just MITT gäng?

Vill jag:

hänga lite med alla möjliga?

bli medbjuden till lite olika personer vid olika tillfällen och ibland inte alls?

inte ha ett fast litet crew att alltid luta mig tillbaka på?

känna mig superbekväm/lätt obekväm med alla?

Det här har alltid varit lite av en deal för mig. Jag har alltid haft så otroligt många vänner samtidigt.

I högstadiet så hade jag mitt tjejgäng som jag alltid hängde med i skolan och till stora delar även på fritiden. Sen hade jag en pojkvän ett tag vars vänner jag hade bra kontakt med. Jag hade Djurö-folket som jag inte släppte förrän jag gick i nian någon gång, det var gamla vänner och killar jag gillade. Jag hade Ellika och Anki. Innebandyn. Fotbollen. Familjen och torsdags-gänget. Det var många.

När jag sen gick i gymnasiet så hade jag mitt "fasta" crew som jag oftast hängde med men jag sökte mig ofta även till de andra gängen i klassen. Vart snabbt nära kompis även med dem där jag alltid fick plats om jag ville. I slutändan valde jag dock alltid "mitt crew" som bl.a. hängde med resten av det soon to be called "Nacka-gänget". Där hade jag min dåvarande kärlek och mina bästa vänner. Jag la innebandyn och fotbollen på hyllan och började jobba på Body Joy där en ny familj/vänskapskrets hittades. Även här var det gamla tjejgänget, familj och torsdagsgäng samt i vissa fall även Ellika och Anki stora punkter i mitt liv. Kaki och hennes klass var under en tid en viktig krets som jag hände med.

Nu när jag går på SKHS så har jag mixat ihop allt det jag tidigare har haft. Jag har sållat bort folk jag inte vill umgås med och de som bara tar min energi, andra har fallit bort av bara naturen. Jag har mina brudar som jag älskar, Nacka-gänget som håller ihop men inte ses lika ofta som tidigare, Body Joy, familjen. Torsdagsgänget dyker upp på Body Joy ibland. Jag har också folket från klassen som jag älskar - det är en massa människor jag älskar som också gillar mig som fan. Jag har de som har ett extra plus i kanten. Jag har Kåren och folket från de andra klasserna som jag lärt känna med åren. Jag har Tyra. Jag har riktigt många vänner och bekanta.

Hur i helvete gör man en kväll med 60 personer där man vill hinna snacka med alla och inte har något litet "crew" att luta sig tillbaka på? Normalt brukar det vara jag och Anna som springer runt som yra höns tillsammans för att prata och garva med alla. Den här gången var inte hon med och jag kände mig helt yr. Jag hade mina stjärnor där (minus Anna och Ida såklart) men kände mig fortfarande helt lost.

Och det här är mitt problem. Ett riktigt i-landsproblem som jag skäms över att ens känna. Jag kan inte bestämma mig för om jag vill ha en nära grupp människor runt som där jag alltid räknas in, eller om jag vill vara fri som en fågel och själv nästla mig in där jag vill vara för stunden? Jag vet att det förmodligen bara är mina hjärnspöken som triggar igång såna här tankar men ibland så känner jag mig ensam trots att jag har så mycket kärlek runt omkring mig. Jag har ju själv satt mig i situationen och jag trivs här. Tills jag känner mig ensam fast att jag inte är det. Det är sjukt.

Awesome brännbollskväll igår. Riktigt, riktigt bra!