Många av mina skolvänner har svårt att se sig mig framför dem som instruktör. Det känns tydligen inte helt rätt. De har svårt att se mig leda dem i dans och/eller fighting.
Många av de som frågar vad jag gör blir helt chockade när de får reda på att jag pluggar till kiropraktor. Va? Gör lilla du? Hur länge då!? 5 år? SOM EN LÄKARE!
Mina kidz tror att jag är värsta goa rara lilla tjejen med mycket kärlek inuti och ett kaxigt skal som aldrig egentligen gör någonting fel.
Mina vänner vet att jag lätt spårar ur; jag har kort stubin och inte ett dugg konflikträdd, inte rädd för att göra bort mig. Jag dricker ibland för mycket eller säger saker innan jag vet vad jag faktiskt säger. Jag är för ärlig och rakt på sak, har ett bekräftelsebehov som heter duga och ett jävligt crazy mind.
Min pappa tror när det kommer till diskussion att jag är en mes. Jag gråter när jag blir arg, glad, nervös, ledsen, exalterad etc.
Mina vänner vet att jag inte kan hejda tårarna både när jag skrattar och är fly förbannad.
Mina vänner vet att min humor är rätt kass men att jag skrattar jäkligt ofta och högt.
Emelie vet att min humor är ännu värre.
Vissa tror att jag sparar alla mina pengar till en resa till Thailand.
Jag vet precis vad alla pengar som borde gå till Thailand går någonstans.
Folk som inte känner mig tror (med all rätt) att jag stöter på varenda kille i min omgivning.
De som känner mig vet att jag aldrig kan sluta kramas.
Jag gör dumma saker. Jag köper för mycket grejjer. Jag kramas för mycket och jag är för rakt på sak utan att tänka mig för. Jag har en grotesk humor och skrattar för högt. Jag är en grym instruktör, älskar barn (men avskyr dem ibland) och älskar mitt jobb. Ibland ogillar jag det också men för det mesta, till 95% av fallen, så älskar jag det. Jag är för öppen, jag är bekräftelsekåt och jäkligt duktig men vågar inte alltid stå för det.
Jag jobbar bäst under press. Nu hoppas jag att min mage är på samma lag.
No comments:
Post a Comment