Följande inlägg skriver jag då jag hoppas att jag en dag kan se ironin i det jag uttrycker och skratta åt mig själv. I och med att jag inte har en blekaste om vem som verkligen läser mina inlägg eller om det faktiskt är någon utöver Emma som faktiskt gör det så kan det jag skriver här vara ganska ärligt, rakt och riktat.
Jag har så svårt att acceptera att jag är skadad. Jag vet inte hur många gånger jag gått in på Body Joy's hemsida och bokat mig till pass i veckan för att sedan avboka mig igen under dagen. Det är ju inte heller en svår skada, utan förmodligen bara en överansträngd vänstervad (varför just vänster!?) men det känns som att jag kommer att GÅ UNDER på grund av det!
Jag vill inte vara skadad! Jag vill inte behöva vila för att minska risken att någonting faktiskt går av. Jag vill vara frisk och kry! Jag vill hoppa runt och tjoa på alla danspass (skulle gärna leda alla danspassen också hahaha)! Jag vill ha svinkul minst en timme varje dag vilket jag faktiskt har när jag dansar. Jag vill kunna äta utan dåligt samvete.
Jag blir galen på mig själv! Jag älskar och lagar gärna mat till vänner och bekanta. Jag äter gärna smågodis och nötter (inte chips och sånt shit) men gör det inte särskilt ofta och inte i särskilt stor mängd. Jag äter aldrig pizza och dricker alkohol i genomsnitt en kväll/vecka som det är just nu. Jag tränar i genomsnitt 10 pass i veckan och är besviken på mig själv och håller tillbaka hungerkänslor varje vecka då jag inte hinner köra fler än så.
Träningsnarkoman blir jag ofta kallad av vänner men jag tycker inte att det stämmer, för det är egentligen inte mängden träning som gör att jag får/inte får dåligt samvete. Det är vad jag äter som kan göra mig helt paranoid. Jag skulle inte kalla det ätstörningar men jag är ju klart paranoid i perioder och besatt av att kunna kontrollera vad jag äter.
Jag slutar dock aldrig äta och vill inte heller göra så då mat är för mig en stor passion. Jag äter regelbundet och relativt mycket (beroende på vem man jämför med) varje portion men ger mig själv skuldkänslor varje gång jag ätit någonting jag inte hade behövt äta. Jag skäms så fruktansvärt över det faktum att jag är svag gentemot mig själv. Jag skäms också över att inte kunna glädjas över vad jag åstadkommit det senaste året då i perioder det enda jag fokuserar på är att jag inte går/har gått ner i vikt och att det är alldeles för lång tid kvar till min Thailandsresa för att jag ska orka jobba enda till dess att vi åker.
På samma gång som jag blir galen på mig själv på grund av tidigare nämnd info så är jag också i perioder stolt över mig själv då jag faktiskt i grund och botten lyckats med att "inte ha några problem". Det känns som att jag har lösningar på allt nu för tiden och det är en jättesoft känsla!
Jag ser mig själv som en och är en glad människa. Jag har egentligen ingenting som tynger mig utöver mitt bristande självförtroende som resulterar i annorlunda tankebanor (och min trasiga vad!).
--------------------------------
"This too will pass" Buddha
"Storheten består inte i att göra vad man vill utan i att vilja det man gör" Drottning Kristina
"Jag behöver inte inledas i frestelse. Jag kan gå själv" Birgitta Andersson
"Gör aldrig samma misstag två gånger, såvida det inte lönar sig" Mae West
"En kvinna måste vara dubbelt så bra som en man för att nå hälften så långt. Lyckligtvis är det inte särksilt svårt" Fannie Hurst
No comments:
Post a Comment