...är inte nödvändigtvis två människor jag varit galet förälskad i utan snarare två människor som ger/har gett mig inspiration och/eller har varit med på många av mina äventyr.
Min bästa vän - Min stora kärlek.
Det går hela tiden upp och ner, vi skrattar och vi gråter. Du ger mig inspiration med ditt engagemang och är med på de flesta av mina äventyr. Du känner mig. Du ger mig allt och lite till. Du berör. Vi går igenom svårigheter tillsammans och vi gör det ibland även svårt för varandra. Vi pratar. Vi älskar. Vi lever.
...Och vi ska gifta oss! Ni är alla välkomna till vårt bröllop.
Min vän - min inspirationskälla sen flera år tillbaka.
Jag såg dig. Jag lärde känna dig. Jag föll för dig, fast på vårt sätt. Jag hann aldrig visa dig. Jag hann aldrig förstå. Sen förlorade jag dig långt innan jag ens fick chansen. Jag tappade bort dig och du kom aldrig tillbaka.
Inte förrän nu förstår jag vad fan som hände - egentligen. Har jag blivit vuxen, eller förstår du vad jag menar? Det förblir alltid speciellt. Jag har aldrig varit förälskad i dig men jag tror att du är väldigt nära det som skulle kunna liknas vid "min perfekta dröm".
Och du vet precis vem du är.
Snackar vi "annan" kärlek snackar vi ju självklart andra människor. Ni vet.
No comments:
Post a Comment