1a gången

Höll mitt första pass idag. Det gick helt okej. 4 tappra själar som orkade ta sig dit. Stackare.
Det var rätt skönt att göra det ändå, nervöst men bra för då vet jag vad jag behöver öva mer på. Och vad jag redan gör bra såklart.
Fick reda på att jag skulle hålla i passet vid fyratiden idag, passet hölls sedan 18.45. Kort om tid för planering. Vart tvungen att göra om mina block också för att det skulle passa en body toning.

Tog en lång prommis med Emma idag, det var mysigt. Som fan. Det är konstigt att man kan prata så bra med en människa även fast man inte pratar så ofta. Jag menar, jag tror jag blottade många känslor och tankar idag utan att det var jobbigt eller tungt. Jag är alltid accepterad av henne. Vi är ju systrar.
Och jag älskar henne för allt hon är och gör - som syster, förebild och vän.

Som du sa innan vi skiljdes åt - "vi har ju jättemycket att prata om"
Varför skulle vi inte ha det? Vi träffas ju nästan aldrig. Vi har ju alltid hur mycket som helst att ta igen! Och ändå är du så lätt att vara tyst med. Du kräver ingenting av mig. Ingen prestige.
Du är bara bäst.

Jag har svårt att förstå hur det kan vara så enkelt för dig. Varje gång du ringer fylls jag med oro. Du lyckas ändå låta så glad och framåt. Jag är glad och framåt och förbi det gamla men varje gång du hör av dig så blir jag orolig. Vet egentligen inte varför och det lär ju släppa snart. Känslan är lixom att du ringer som vilken vän som helst. Du är inte vilken vän som helst, du var som stora kärlek en gång och jag har svårt att förstå att vi kommar att vara som vilka vänner som helst. Jag vet inte hur jag ska bemöta dig. Jag saknar dig i mitt nya liv. Jag vill att vi ska vara vänner som kan snacka om allt.
I mitt nya liv. För jag är vidare. Kommer ändå aldrig att glömma vad vi hade, men det vet du redan.

Jag måste göra något åt mitt hår snart. Det är snart långt och bimboblont. Det är inte jag. Jag saknar mitt mörka, tuffa hår. Jag kände mig mer som jag i det även fast många andra inte tyckte särskilt mycket om det. Det skiter jag i. I vinter är det nog tillbaka. Hoppas jag. Kanske efter min planerade vietnamresa. Eller om det blir Indien. Det är i alla fall två länder jag vill backpacka i. Om det blir själv eller i goda vänners lag spelar ingen roll, det blir en tuff upplevelse hur som helst. Och det kommer bli av. För jag vill verkligen.

Det är mycket jag vill. 20 koreografier att lära mig till söndag.
Jag älskar mitt jobb. Som instruktör. Barn ger mig energi.