Smärta

Jag har så svårt att förstå hur jag inte kunde se hur mycket han är värd att kämpa lite till för. Jag saknar honom så mycket nu när det gör ont för det är då jag brukar behöva hans närhet extra mycket.
Förhoppningsvis så slutar det att göra ont snart, annars har jag begått ett stort misstag. Jag måste verkligen ta reda på om jag har har valt fel väg.

Jag vet jag vet men inte vad jag känner. Jag vet varför jag gjorde slut och varför det inte fungerade och jag är stensäker på att det var det enda rätta i den sitsen jag satt.
Jag vet inte vad jag känner. Jag vet inte om jag saknar honom nu när det gör så ont av ren vana då han alltid har funnits där, eller om det faktiskt är så att jag fortfarande har kvar mina kär-känslor (som jag trodde hade svalnat) för honom. Jag ska ta reda på det, jag lovar.

Förhoppningsvis har jag redan gjort det rätta valet så att vi slipper göra varandra illa igen. Har jag valt fel så kan jag inte göra annat än att hoppas på att du fortfarande kommer finnas där för mig. Jag tror faktiskt innerst inne att jag har gjort rätt. Det finns en mening med allt.
Vi vet, vi har varit i den här sitsen en gång förut, fast då i omvända roller, så båda vet vad som försigår i huvudena på varandra.

Så känner jag de gånger jag tänker på allt bra vi hade tillsammans. Sen kommer de stunderna då det inte gör ont heller. Då jag precis som veckorna innan vet att vi kommer finnas där för- och stötta varandra i alla situationer. Då jag tänker på att jag inte behöver ha dåligt samvete för att vi gör varandra ledsna längre utan att vi kanske kommer att kunna umgås och ses och ha lika roligt tillsammans som vi ofta har. Han får mig att skratta som ingen annan. Jag hoppas verkligen att vi om 15 år kan sitta på bryggan med en varsin öl (gärna corona m lime!) i handen och titta på solnedgången och snacka gamla minnen medans våra barn som precis blivit bästa vänner plaskar runt i vattnet efter att redan ha varit i i flera timmar.
Och när jag tänker på det så gör det verkligen inte ont. Då vet jag att jag gjort rätt.

Det är väl egentligen inte så konstigt att det gör ont. Även om han alltid finns där för mig så har han lämnat ett hål i mig som jag måste lära mig att fylla med annat innan jag kan gå vidare. Hur lång tid det tar vet jag inte, men jag vet att processen redan har börjat.
Jag känner mig ensam och hopplös när jag tänker på att han inte alltid kommer att vara min. Han är en fantastisk och underbar människa och jag önskar att jag hade kvar alla mina känslor för honom, för mina barn skulle vara lyckligast i världen över att ha honom som pappa.
Det är nog dags att ta ett steg vidare. Det går alltid att backa tillbaka ett par steg även om det inte innebär att jag kan spola tillbaka tiden.

Jag är ovan vid att klara mig ensam. Att behöva känna mig ensam när jag inte har någon att ringa och väcka/störa precis innan jag ska gå och sova. Men så fort jag vant mig vid det är jag redo att gå vidare. Om det är med eller utan Alex vet jag inte än.
Jag tror på ödet. Så även om jag gjort ett stort misstag så finns det en mening med att detta skulle det hända. Hur det än slutar så har jag då lärt mig någonting av det. Om inte annat så vet jag bättre hur jag ska hantera situationen om jag hamnar i en sån här situation en gång till. Jag har alltid haft honom vid min sida när det gjort ont, och då kunde han ta del av mina smällar. Nu landar jag ensam.
Men jag tar mig upp igen. Jag behöver bara reda ut mina tankar.

Jag ber dig inte att vänta på att jag säger att jag vill ha dig tillbaka. För jag tror som sagt på ödet. Om det ska vara vi så älskar dig mig fortfarande på samma sätt när jag har tänkt klart och fått lära mig att klara mig ensam. Hur lång tid det ska ta för mig att reda ut mina känslor vet jag inte än. Men jag vet att om det ska vara vi så älskar du mig fortfarande då.

Jag saknar min familj och det ska bli skönt att få komma ut till dem på landet ett tag.

Jag fyller år imorgon. 18 år. Det är stort och det känns skumt att du inte kommer att vara där. Tack för byxorna, jag har dem på mig nu. De är underbara och du vet att jag älskar dem.


Ni får inte glömma min födelsedag för då kommer jag att känna mig hopplös. 19 Juli.